Vissa dagar...

Känner för att döda någon. Tycker att alla är tykna och otrevliga. Hatar mig själv när jag är sån här! Full av självömkan och gnäll och tjurigheter. En riktig bitch. En liten ledsen bitch som egenligen bara vill krypa upp i någons famn och kramas och bli omhändertagen. Åh skjut mig...

Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst för det är då jag behöver det som mest.

Jag förvånas nästan varje dag över hur jag förändrats över året som gått. Det hisnar till i maggropen när jag tänker på hur det var, och hur det är nu. Jag har en annan glöd nu, kanske inte lika tydlig men många gånger starkare. Jag sjönk djupt, tappade allt fäste, all tro i den jag var, men det har jag tagit igen nu med råge. Jag har rest mig och står lite flämtande men bergfast stadigt på en liten bergstopp med ett stolt leende på mina läppar. Vetskapen om att det är jag och ingen annan som har tagit mig hit är obetalbar, stoltheten värmer mig inombords och stärker mig när jag vacklar. Jag kan, jag är stark.

Kärlek är något så centralt för mig att jag aldrig hade kunnat leva utan den, men innan har det alltid handlat om kärleken till andra. Med utsikt över året som gått kan jag konstatera att kärleken till sig själv är den mest grundläggande och därför viktigaste kärleken en människa kan känna. Utan den faller allt annat, som en mur utan murbruk emellan de runda stenarna. Kärlek föder kärlek, hat föder hat och så vidare. Som den klycha det är är det också lika sant. Du är din närmsta, och du måste leva med dig själv varje dag, så behandla inte dig själv sämre än du skulle behandla din älskade. En elak kommentar sårar lika mycket om den kommer från dig själv.

Nog med psykolog-snacket.

Annars går allt bra, klassen utan anna ser visserligen annorlunda ut men det är också en utmaning - att lära känna människor du gått med i ett år som du knappt pratat med. Jag älskar det. Att vara låst/beroende av någon (något) är bland det värsta jag vet. Och att inte tillhöra ett gäng blir aldrig ett problem, de är så himla gulliga och omtänksamma dessa tjejerna.
Ett jobberbjudande står också på lut, med ett roligt team att jobba med. Det är ett socialt jobb som innebär många nya möten med nya människor. Det är dessutom oerhört flexibelt och oberoende, alltså passar det mig som handen i handsken!

Förhållandet med Linn känns lyckligare, enklare och lugnare än någonsin innan. Visst bråkar vi ibland, men vi är snabba att förlåta varann och reda ut missförstånd innan de blir värre. Och jag är så kär, sådär riktigt underbart kär. Hon gör mig varm i hela kroppen, får mig att le ända från tårna, hon får mig att känna mig trygg och älskad. Vad mer kan man nånsin begära? Jag älskar henne.