Let it loose

"Det är svårare att kämpa med kilona än mot dem" sa en vän en gång. Ur mitt perspektiv stämmer det verkligen. Tusentals människor kämpar mot kilona, mot övervikt, fetma eller för att gå ner i vikt av rent kosmetiska skäl. Men att bara acceptera sin kropp som den är, med bristningar, celluliter, kanske ett par extra kilon här eller ett par kilon för lite där, det är det svåraste. Jag vet att jag ser bra ut, jag vet det, men ändå rynkar jag på näsan åt mig själv ibland. Mest för att jag över huvud taget anser mig ha något att klaga på, dock. Fjantigt. Jag vet att det är fjantigt. Men likt förbannat kan jag inte hålla de små kritiska tankarna borta, speciellt inte med alla dessa hormoner...
Över huvud taget hatar jag utseende just nu, och världens utseendefixering. Att det är lättare att få vad man vill och väcka folks intresse om man ser bra ut, det äcklar mig. Att kunna använda sitt utseende för att nå sina mål (och göra det), det äcklar mig. Avklädande blickar från människor jag inte känner, det äcklar mig. Att utseende alls spelar någon roll i hur människor uppfattar en får mig att vilja gömma mig i en grotta nånstans och bli en eremit.
Jag vill att folk ska se mig och inte mitt utseende. Detsamma gäller för alla andra. Utseende är ett plus, men för helvete släpp det människor. Utseende är ett skal och inget mer och det borde därför inte behandlas som något mer.

PUMS

Jag vill bara hata, gnälla och sskrika åt folk. Men jag har ingen anledning, bara ett par ton hormoner som simmar runt i min kropp. Eller vad hormoner nu gör. Så därför stänger jag det inne och försöker vara snäll och lugn. Helvete. Och PUMS betyder Pre-och-Under Menstruella syndrom. Mammas påhitt, klockrent.

Nyklippt är nice, kan jag ju säga i alla fall. Kort lätt och snyggt. Perfekt till Kroatien! Det ska bli uuuuunderbart. Och fy fan vad jag saknar min tjej. Din jävla underbara vackra kvinna. Jag önskar att du var här, varje sekund, varje hjärtslag. Vi börjar hitta tillbaka, visst gör vi det? Jag älskar dig, till vansinnesgräns.

Borta bra men hemma bäst..?

Efter en underbar vecka i Boden sitter jag nu hemma i staden Göteborg och skriver. Längesen jag var här känns det som, trots att det bara var en dryg vecka sen. Men det känns främmande, alltihop. Staden, stämningen, huset...allt. Längtar tillbaks. Men, jag får väl ge det lite tid.

Väntar på att Anna ska sluta jobbet så ska jag hänga med henne en stund innan hon drar till Emmaboda. Ska bli nice, har saknat min chiquita!
Tågresan gick skitbra, hade tur och hamnade i samma kupé som en grym kille vid namn Maysam. Fint med sällskap, annars är det ju så förbannat tråkigt att åka den långa vägen med folk som bara stirrar i väggen framför sig. Får se om vi kanske kan träffas en kortis innan han åker upp till Kiruna igen och jag drar till Kroatien för segling :D Grym kille det där.

Ja, som sagt, jag har haft det vansinnigt bra där uppe. Det känns som en andra familj - ett andra hem - trots att vi egentligen bara har träffats två gånger. Tack alla ni för att ni har varit så generösa, gästfria och vänliga. Ni får mig att känna mig välkommen och uppskattad och jag längtar redan till er igen. Håller tummarna för Göteborgsresan!

Nu går jag snart i taket av rastlöshet, måste han något att göra. See ya :)

Blaj

Det finns ett självklart lugn här, som gör det omöjligt att vara stressad. Trots att jag har sommarlob nu sen flera veckor tillbaka har jag fortfarande inte kunnat slappna av mer än enstaka minuter i taget. Längtar efter lugnet. Antagligen är det så att jag behöver bo här längre än ett par dygn i taget för att kunna känna det. Det finns inga ord för att beskriva vad den här platsen betyder för mig, hur mycket jag behöver den. Att förlora den vore som att tappa en del av sig själv, som att glömma bort sitt namn eller sina barndomsminnen. Som att tappa sina rötter kanske?

Bodenresan börjar bli osäker eftersom anledningen för uppresan ska jobba merparten, kanske hela, perioden jag ska vara där. Skulle iofs inte ha något emot att vara med hennes kompisar några dagar, men jag gillar inte känslan av att vara femte hjulet. Dessutom är det ju trots allt henne jag åker upp för att träffa...

Armbandsförsäljningen går bättre än jag kunnat drömma om! På en månad ungefär (lite drygt) har jag sålt för 600 kronor, jag som aldrig trodde de skulle gå att sälja.. haha! Det gör mig gladare än jag trodde, lite löjligt. Vet inte om det är för pengarna eller för att jag gör något som andra beundrar. Båda antagligen.

Orkar inte skriva mer, försöker skaka av mig en envis & arg rastlöshet. Det blir nog en bok en liten stund ("Shantaram", läs den!!).