En mur är bara en bro på högkant

Att det ska vara så förbannat viktigt med väder asså. Lite sol gör att till och med de mest sketna grejer känns lite mer okej. Lite mer okej att vara dumpad av en person jag trodde skulle dela min framtid, lite mer okej att ha ont överallt, vara utmattad av trötthet och lite mer okej att vara stressad och inte orka ta tag i saker. Stort och smått är lite mer okej helt enkelt.

Den här helgen ska jag sova ut. Det är ett löfte till mig själv. Sista veckan har jag varit så förbannat trött, känt mig seg, tråkig och gnällig, och jag orkar inte med mig själv när jag är sån här. Så sova blir det.

Jag försöker tänka positivt. Tänka att jag blev faktiskt dumpad av ett svin, det är inte henne jag vill ha utan personen som jag blev kär i. Personen som inte finns (och antagligen aldrig gjorde det heller). Jag försöker tänka att det går mot ljusare tider, isen smälter lite mer för varje vecka (p marken och i människorna) och snart kan man dumpa ullkappan helt. Jag försöker intala mig själv att jag inte alls är ensam, att jag har familj och massor av vänner som älskar mig. Men när jag får så få samtal tillbaka i proportion till hur många jag ringer så känner jag mig lite påfrestande och ovälkommen. Bekräftelsebehovs-period, ja jag vet. Jag vet också att det inte stämmer det där, men irrationella som känslor är så är det också lika envist. Jag jobbar på det. Jag jobbar på det. Jag klarar det. Som en karusell i mitt huvud; runtruntruntruntrunt. Som ett mantra.

Det känns som ett slut det här, men det är också en början på något helt annat. Det känns som början på fortsättningen på mitt liv. Jag är ledsen att jag dränker er i klyschor men det är verkligen så det känns... haha Åh, gud. Suck. Mys med Anna ikväll, min älsklingschiquita som har spenderat alldeles för mycket tid alldeles för långt borta från mig på senaste tiden. Loveligurl. Dissade utgång och allt annat för henne ikväll och det känns NAJS. Känner att jag mest bara svamlar nu så tack och hej för mig.

loveligurl

ANNA ÄR HEMMA!!!!!!!!!

vår i vintertid

Allt blir så mycket vackrare när solen skiner, jag blir förvånad varje gång den tittar fram (vilket inte är ofta i den här stan). Det är som att man går runt och är smygdeprimerad hela vintern, och i takt med att solen värmer upp tinar människorna med. En vän till mig slog huvudet på spiken för en stund sen när hon sa "jag vet inte vad det är men... alla blir så mycket vackrare på våren". Hon förklarade sen att hon menade att när solen skiner ler alla mer, och då blir man vackrare. Spot on honey.

Åh, på tal om honey ska jag träffa min honey på torsdag. Min kvinna, du är helt unik. Det finns ingen annan som du. Du har en bit av mitt hjärta med ditt namn på. Jag saknar dig.
På torsdag är det också dans. Finns inte ord längre för hur mycket det betyder för mig, vad som händer inom mig när jag dansar. Jag lever, jag blir mig själv. Alla rädslor rinner av mig, jag LEVER. Det är som att jag hittar mig själv som jagverkligen är; sanningen, livet, mig. Nej det finns verkligen inga ord för att beskriva det.

Nu ska jag ta med mig kameran och gå en promenad in till stan, hoppas att solen kan hitta in i min vinterkropp också.

Moon is a pancake

Vad händer, vad fan gör jag. Mer ett konstaterande än en fråga det där. Allt känns skit och jobbigt och jag känner mig som en ensam fan. Jag känner mig påträngande, oönskad och jobbig. PMS kanske. För jag vet att det inte ligger mycket i det. Men fan, så konstigt är det väl inte att känna sig lite ensam efter drygt tre år av förhållande? Det ligger ett stråk av självömkan över alltihop, men samtidigt inte, för jag sjunker aldrig ner i det utan kämpar mot det hela tiden. Det blir väl några jobbiga dagar nu helt enkelt. Jag klarar det, ingen fara. Jag har mycket att vara tacksam över och jag tänker på det konstant, klänger mig fast. Hem, mat, familj, vänner, passion, skola, trygghet, m.m.m.m.

Jag har varit så supersocial de senaste veckorna och det slår tillbaks nu med ett plötsligt behov av utrymme och ensamhet, så jag är ledsen om jag sårar, det är inte meningen. Jag är som vädret i den här staden. Oförutsägbart och en smula bipolärt.

Och på allvar nu, vad håller du på med? Förstår du ens det själv? Jag är en verklig människa, med verkliga känslor och tankar, och om jag betyder något för dig vet jag inte längre. Jag verkar inte existera ens när vi står bredvid varandra. You got me trippin here. Förstå mig inte fel, du har förlorat din chans för länge sen, men ett hej är inte för mycket begärt. För gammal vänskaps skull, om inte annat? Haha.