Fighter

Jag känner mig urblåst. Som om en torr vind svept igenom mig och tagit med sig marken under mina fötter. Som om jag står ensam i en öken, genomblåst och med ett ungt träd som enda trygghet. Ett ungt träd som jag håller ett ganska löst men envist grepp om. För medan jag utmattad smackar med tungan mot gommen för att fukta munnen rotar sig trädets rötter djupt i marken till fukt och styrka, och sträcker sina grenar upp mot solen. Den där marken och solen som jag varken kan se eller känna just nu. Trädet är det som håller mig kvar, uppmuntrar mig att också ställa båda fötterna på jorden och sträcka mig mot solen. Jag kanske inte är så stabil eller trygg, men med hjälp av det där unga, sega trädet står jag åtminstone upp och jag släpper inte taget.

Starka hjärta.

Att det ska vara så himla svårt. Herregud, vad gör jag? Behöver en fristad, någon objektiv. Har väntat alldeles för länge med det, men nu är det kris. Det ska inte gå så långt den här gången, det får det helt enkelt inte göra. Jag blir rädd för att det ska komma dit ändå, men samtidigt mer beslutsam att det får helt enkelt inte hända - jag är den viktigaste i mitt liv och nu sätts mina erfarenheter och styrka på prov. Jag ska klara det.

Jag skäms, har skuldkänslor. Trots att jag inte borde, det är inte mitt fel egenligen. Jag gjorde inget medvetet val att såra. Det skulle jag aldirg. Men jag har gjort så mycket fel och gör det fortafarande, och inser först nu vilka enorma duktighetskomplex jag har. Bara att mina gälelr inte först och främst skolan utan mitt privatliv. Jag måste göra allt perfekt, få alla att känna sig glada och älskade, annars bryter jag ihop. Jag har sån sjukligt dålig självkänsla när det kommer till detta, att jag knappt klarar några utmaningar alls. Om något händer, om jag sårar någon så är det världens ände. Det är så det känns. Jag kan inte hantera det! Eller, rättare sagt, jag måste lära mig att hantera det.

Kanske ska jag gå till skolsyster imorgon, för att be henne hitta terapeut/liknande. Segt att masa sig dit, men det är ju för en rätt nödvändig sak. Så här kan jag inte ha det, jag fattar ju nu hur knäppt det är att bryta ihop såhär för en sån här sak. Det håller inte.

Ska nu i framtiden försöka att inte gnälla över hur hemskt allt är och hur dåligt jag mår utan istället försöka tänka på vad jag kan göra för att må bättre. Shit, vad självklart det låter, men så har jag inte gjort innan. Sjukt.

Tack, mina älskade alla för att ni finns. Jag älskar er. Förlåt att jag itne lyckas vara så ärlig som jag behöver vara alla gånger. Jag är bara människa, precis som ni.

Jag lever min vildaste dröm

Uttjatat kasnske, men för ett år sedan var detta sista platsen jag trodde jag skulle befinna mig på. Lycklig, kär, hos min svärfamilj. Men... Lycklig på ett helt annat sätt, kär i en annan person och 140 mil norr om min födelsestad hos en annan svärfamilj.

(Kan man vara lycklig på olika sätt? Är man inte helt enkelt lycklig när man är lycklig? Jag tror att lycklig är samma känsla, men att man kanske som äldre inte blir sådär barnsligt, bekymmersfritt lycklig längre - eller så var det bara så länge sen jag kände mig rakt igenom lycklig. Fasa: tänk om jag aldrig blir lycklig förrän allt har blivit som i min dröm? För det tror jag aldrig det kommer bli. Jag trodde det var så för några himmelska timmar i somras, men den lyckan visade sig vara falsk. Det var mina förhoppningar som gjorde allt dimmigt. Naivt. Kanske ska jag helt enkelt lära mig att vara lycklig fast jag vet att min familj inte stöder min dröm? Hur...? Hur?)

Det nya året börjar med bestämdhet, kärlek och en envis känsla av att jag ska jävlart klara det här med rak rygg och jag ska bli lycklig. Jag kan. Min svärfamilj är fantastisk, helt underbart fantastisk. Jag börjar lära känna dem nu på riktigt, och för varje minut växer den där varma känslan i bröstet. Kärlek tror jag man kallar den.

Min egna familj i götet är såklart saknad - tro inte annat! Jag tänker på er ofta. Men tanken på att ni inte gillar att jag är här gör att det tar emot att ringa. Att gå emot er är svårt och det gör ont, men jag tror på det här och har bestämt mig. Var inte rädd att avståndet för oss längre ifrån varandra, kärlek går emot tid och rum och alla naturens lagar. Jag älskar er.