Fighter

Jag känner mig urblåst. Som om en torr vind svept igenom mig och tagit med sig marken under mina fötter. Som om jag står ensam i en öken, genomblåst och med ett ungt träd som enda trygghet. Ett ungt träd som jag håller ett ganska löst men envist grepp om. För medan jag utmattad smackar med tungan mot gommen för att fukta munnen rotar sig trädets rötter djupt i marken till fukt och styrka, och sträcker sina grenar upp mot solen. Den där marken och solen som jag varken kan se eller känna just nu. Trädet är det som håller mig kvar, uppmuntrar mig att också ställa båda fötterna på jorden och sträcka mig mot solen. Jag kanske inte är så stabil eller trygg, men med hjälp av det där unga, sega trädet står jag åtminstone upp och jag släpper inte taget.