Hata-världen-dag

Jävla skitdag. Är rastlös, ledsen och hormonell. Känner mig som en usel flickvän, tråkig vän och obefintlig familjemedlem. Det känns som att jag försöker jonglera med allt i mitt liv men gång på gång tappar balansen och råkar slänga en boll i någons huvud. Fast jag misstänker att det mest är för alla hormoner. Fy fan vad jag hatar hormoner. Hatar egentligen att tycka synd om mig själv också men just nu är det lite skönt att vara arg, det är ungefär den enda känslan jag orkar med just nu. Känns som att jag halkat tillbaks flera månader, självkänslan kryper neråt, jag hatar världen. Kom inte nära! Eller gör det, gör det, allt jag vill är att någon ska orka stå ut med mina ego-rastlösutbrott, passa upp på mig och älska mig nu när jag förtjänar det som minst. Fuck it.

The greatest thing you´ll ever learn, is just to love, and be loved in return.

När jag kramar henne kramar hon tillbaks så hårt, så hårt. På samma sätt som mormor. Det är som att hon försöker klamra sig fast, som om hon skulle förlora mig annars. Älskade. Bandet mellan oss försvinner inte med tårarna, om något så blir det starkare. Vi förstår varann (och oss själva) mer och mer allteftersom tiden och tårarna rinner förbi. Jag ger inte upp. Jag älskar dig.

Min syster är i annatland och huset känns urholkat utan hennes pianospelande, musiken från hennes rum om morgnarna (, kvällarna och dagarna) och hennes nyfikna, glada hallåååå när man kommer hem. Lilla syster! Hemlängtan är inte lätt men bortlängtan är än svårare, då finns inte det där nya, spännande som finns i annatland. Jag saknar att kunna åka ner en sväng på stan, kunna slappa framför teven utan att behöva tänka på att vara trevlig - utan bara kunna vara tråkig och slö, jag saknar att ta en fika, jag saknar dina hemsnickrade låtar och jag saknar ditt sällskap. Jag saknar dig. Jag älskar dig.

Dina fantastiska bruna ögon går rätt genom mig, på en halv millisekund nådde de mitt hjärta första gången, och jag föll direkt. Snart två år senare faller jag bara djupare och djupare, men nu med dig tätt intill. Inga ord kan beskriva det vi har (jag har försökt så många gånger) bättre än dessa tre: Jag älskar dig.

Ninjan med det krulliga håret, jag vet att du (också) försöker så, och du vet att jag uppskattar det. Även om jag ofta blir frustrerad och ledsen, arg och kall. Tack för allt du ger. Jag älskar dig.

Hejdå och tack för kaffet!

Jag har länge varit inne i en sorts andra andning vad gäller skolarbete, lärde mig att börja med saker i tid men hade trots det aldrig en riktigt lugn stund. Plugget finns alltid i tankarna även när man gör nåt annat eller tror att man är avslappnad, till och med i drömmarna typ... Men nu är sista momentet avklarat i alla fall, det enda som är kvar är rektorns lama tal och lite papper i skåpet. Sweeet. Dock är jag lite orolig för sommarens början eftersom jag vet hur rastlös jag alltid blir första veckan av lovet när inget finns att göra. Ska bunkra upp med böcker och musik och försöka hålla mig i skinnet. Ekonomin är också en annan sak som är jävligt spännande då jag inte har något jjobb denna sommar. Har satt upp lappar nere på affären (hej jag hjälper till med vad som helst för pengar!!!, ungefär,)och ska få göra lite betalt städjobb hemma, men det hänger ändå på en lös tråd alltihop... Hatar oklarhet.

Pågående drama mellan flickvännen och ex-kompisen. Den "kompisen" som ljugit för mig ett tiotal år ungefär, ni vet hon... Flickvännen i fråga kontaktar nu kvinnan för att fråga henne vad i helvete hennes problem är. Detta är alltså efter att jag chattat med henne i kanske tjugo minuter och varit vansinnigt otrevlig mot henne. Jag får lite dåligt samvete trots att jag ändå känner att dte är så jävla rätt åt henne. Jag har aldrig gjort nåt för att sänka vår relation, det var hon som ljög i åratal och och sen gjorde slut med mig. Nu får hon stå för sina handlingar och fatta att hon inte kan komma krypande efter vad hon gjort. Hon kan inte bara ha en relation när dte passar henne, och vid sjutton, snart arton års ålder är det något hon borde fattat för länge sen.
Men nu räcker det. Basta.

Att släppa människor ur sitt liv är dock inte roligt. Hur de än har betett sig har man ju minnen tillsammans, en historia. Slut är inte riktigt min grej, hur gärna jag än bara vill glömma finns minnena kvar. Känslan av att dela allt tillsammans (jag trodde det då) är fin, jag trodde hon var min tvilling, min andra pusselbit, min bästa vän. Jag trodde hon var och alltid skulle vara min Fredrika. Vi var bästa vänner genom förlorad oskuld, långa tysta perioder, bråk, första flickvän&pojkvän och tusenmiljarders lögner. Jag vet inte och kommer aldrig få reda på hur mycket hon ljög om, men summa kardemumma har jag i alla fall lärt mig att stå på mig lite mer och inte ta så jävla mycket skit.

Stick with me baby

Snart sommarlov. Jag räknar timmar nu och irriterar mig på att jag inte får slappna av riktigt än. Jag ser så mycket fram emot lovet så det är inte sant. Jag har kämpat så den här terminen och jag är väldigt stolt över mig själv. Jag tror aldrig jag har varit stolt över mig själv på det här sättet innan. Visst har jag varit nöjd när jag har klarat något svårt, men jag är stolt på ett helt annat sätt nu. På samma sätt som jag är stolt över min syster, flickvän, föräldrar och vänner. Det känns i hjärtat och får mig att räta på ryggen för att jag känner en sån person som jag själv. Jag är fantastisk.
Prova att säg det till dig själv nån gång då och då! It feels goooood

Flera par verkar göra slut nu vilket känns lite deprimerande såhär inför sommaren. Men, jag har den jag vill ha. Vackra vackra tjej, hon är helt fantastisk. Jag är fantastiskt lycklig som har henne. Och fantastiskt dum som inte säger det oftare. Jag måste ringa henne nu!


Stick with me baby, Robert Plant & Alison Krauss
Lyssna!