Waiting for today

Svårt att sätta ord på den där jobbiga känslan inom mig. Lite rastlös, lite obekväm, lite tjurig. Cheer up!

Fantastisk jul i alla fall. Mängder, och jag menar mängder av god mat, glada skratt, för mycket julmusik och godis. Kan det bli bättre? Det enda som lämnar övrigt att önska är vädret som är hemskt regnigt och trist. Vi kurar inomhus, och äter, äter, äter, äter, äter, äter, äter och äter. Och lägger vårt årliga 1000-bitarspussel och spelar spel. Det är grymt skönt! Mitt problem är den där jobbbiga känslan, vad det nu är. Kan nog inte riktigt slappna av... Trots allt har jag ju bara haft ledigt i tre dagar. Pratade precis med en kompis som för närvarande är i Australien och precis har dykt och sett delfiner i det viilda. Jag hade så gärna velat vara där med henne, snorkla är det vakcraste jag vet och delfiner är det absolut vackraste jag vet. Min högsta dröm är att simma med delfiner, och har varit det sen jag var... Tre kanske? Eventuellt ännu mindre. Aja. Fantastiskt onödigt inlägg.. hehe

Strö lite socker på mej

Så nu är det här. Lovet, som man har längtat så mycket efter. Det välförtjänta, välbehövda, underbara jullovet. Och, ja.... Vad gör man nu då egentligen?
Något av ett antiklimax det här. Tiden flyger förbi, jag borde stanna upp och njuta, men verkar ha förlorat den förmågan nån gång i mitten av oktober när proven körde igång i skolan.

Längtar upp till Boden, mucho. Och till själva dopparedagen, imorgon. Men så kan man ju inte hålla på att bara längta bort herla tiden. Shit vilken klyscha, men jag borde ta mig i kragen och njuta av dagen IDAG istället.

Är skamligt nöjd med mina julklappar till familjen. Ska bli kul att se allas miner när de får sina presenter! Tror det är en gåva jag har, att hitta br apresenter.Hahah :D Måste erkänna också att jag är väldigt nyfiken på vad jag själv ska få.. hehe

För 17988763 gången konstaterar jag att jag har världens finaste tjej. Hon är den enda, min kärlek. Vi tjaffsar ofta, har svårt att förstå varann ibland, och det händer att vi bråkar. Men vi älskar varann varenda sekund och skulle försvara varandra utan tvekan. Vi är fantastiska tillsammans, jag tycker verkligen det, oavsett vad vissa säger... Vi kompletterar varandra som natt och dag, vi är ärliga med varann och har sett de fel och brister som finns - men stannar ändå. Vi har inga falska förhoppningar på varnn längre, vi har öppna ögon och sammanflätade fingrar i vanten kalla vinterdar. Du är kärlek för mig älskling.

Tro, hopp och kärlek.

Är det okej att sörja någon man inte egentligen kände? Såklart. Såklart vet jag det. Men ändå, jag känner att mina tårar inte tillhör mig riktigt, att de inte är mina att gråta. Mest gråter jag kanske för någon annans smärta. Hon har en plats i mitt hjärta, min honey, som ingen annan har. Och med min kärlek till henne följer glädje, kärlek, omtanke och allt vad det innebär. Jag läste nånstans att när någon närståendes nära dött så ska man aldrig tro att man vet något, aldrig påstå något om deras sorg eftersom sorg kommer i lika många olika former som det finns människor. Jag tänkte att, okej, det kan vara bra att tänka på. Men när det hände på riktigt (alldeles för snart), märkte jag att orden var sanna när de kom ur min mun. Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga. Jag ville inte berätta hur det växlades varmt och kallt om vartannat inom mig, att tårarna rann utan att jag knappt märkte det och att något kramade om mitt hjärta hårt, hårt. Så är det okej att sörja någon man egentligen inte kände? Jag gör det ändå. Jag gråter mina tårar som om de vore mina, oavsett tid på dagen. De kan överrumpla mig när som helst. Tro, hopp och kärlek honey. Det enda jag kan göra är att alltid finnas nära, med en kram, några skratt att ge dig, något att avleda tankarna med. Jag älskar dig så.

Sorg + stress = för mycket för mig att hantera. Jag vet inte hur jag ska göra. Smått hysterisk klarar jag mig igenom dagarna en sekund i taget och glömmer sekunden så fort den passerat. Min kalender är mitt minne. Jag skriver upp allt, precis allt så inget glöms. Men mitt i allt detta kaos finns det små guldkorn som tillfälligt kan få mig att förflyttas bort från allt till en annan värld. Hon har en liten lägenhet med halvfulla kaffekoppar i överallt, huvudet fullt med drömmar, hjärtat fullt med kärlek och de vackraste ögonen i världen. Hon har mitt hjärta i sina händer - den största gåvan jag kan ge - och hon håller det försiktigthårt. Hon är en trygghet i stormen som sliter just nu.