Ja... Så nu är man alltså hemma. Jaha. Och nu då? Känslan av att komma hem är mer en tom känsla kantad av en känsla av att vara borttappad. Mest av allt är det saknad av Ben som gnager tomrummet större och får det att värka i hela kroppen. Att åka ifrån honom känns helt fel, det är enda sättet att beskriva det på. Förutom fruktansvärt smärtsamt, ensamt och en smula vilset.
Jag har sett fram emot att slippa stirrandet och att förstå mindre än hälften av vad alla säger, att gå på gatan igen och sova i en mjuk säng. Jag har sett fram emot att börja träna och äta bättre, att slippa den oljiga maten. Jag har sett fram emot att få träffa familj och vänner igen, att laga mat och ta en fika med en vän. Men när jag väl är här känner jag mig mer borttappad än jag någonsin gjorde i Kina, och saknaden efter Ben får mig att springa runt som en galen höna i huset, städandes och fixandes för att döva känslan av tomhet.
Jag vill inte känna såhär, och jag vet att det kommer bli lättare snart. Så fort jag kommit in i rutinerna, löst pengaproblemen och accepterat att Ben är på andra sidan jorden kommer det bli lättare. Men just nu är det en himla kamp. Bara att prata känns helt skevt, jag är ju van vid engelska nu! Jag kämpar för att hitta orden och kommer på mig själv med massa konstiga svengelska uttryck. Det är svårare än jag någonsin kunnat tro att komma hem, men på många sätt är jag också glad att jag är här. Om nu Ben hade varit här också hade jag nog inte kämpat så mycket.
söndag 30 januari 2011
torsdag 13 januari 2011
Nostalgi
Det här är lite knepigt. För ju närmare slutet på min Kinaresa jag kommer, ju starkare blir de motstridiga känslorna. Jag saknar er hemskt mycket så på så sätt vill jag hem, men att åka ifrån Kina innebär att åka ifrån mycket också.
Först och störst av allt åker jag ifrån Ben. Det kommer bli förbannat jobbigt och gör redan lite ont. Jag försöker dock att ignorera hur våldsamt gärna jag vill ha honom hos mig varenda sekund av varenda dag och vara positiv. Att sakna varann är nyttigt (vem fan hittade på det uttrycket?!), det vet jag även om varenda fiber i min kropp skriker i protest. Jag vet att vi kommer klara oss igenom det ännu starkare, det har jag inga tvivel om. Men jag vill ändå inte åka ifrån honom..
Jag åker också ifrån mycket i Kina, som alla underbara barn på min skola och personalen som jag verkligen gillar nu. Jag kommer sakna allt med det där dagiset, även om jag tycker det ska bli skönt att sluta och verkligen behöver ett ordentligt lov nu. Jag åker ifrån alla stånden längs gatorna. Jag kommer sakna att kunna köpa allt från toapapper, drickor, skosulor, frukt, godis, kläder, hårspännen.. till tyger, grönsaker, nötter, snabbmat, kött, mjölk, yoghurt, kanderad frukt och ägg från gatan. Jag kommer sakna min lägenhet, hur smutsig och kall den än är. Jag kommer sakna hur billigt allting är och hur otroligt hjälpsamma alla är i Kina.
Det är mycket jag åker ifrån, men också mycket jag åker till. Jag åker till alla mina älskade vänner, min familj och att kunna prata med folk på bussen. Jag åker till Västtrafik och SJ, Avenyn, Järntorget och Haga. Jag åker mot Onsala och havet, tystnaden och den rena luften. Jag åker mot fortsättningen på mitt liv, början på ett vuxenliv och början på ett liv tillsammans med Ben.
Först och störst av allt åker jag ifrån Ben. Det kommer bli förbannat jobbigt och gör redan lite ont. Jag försöker dock att ignorera hur våldsamt gärna jag vill ha honom hos mig varenda sekund av varenda dag och vara positiv. Att sakna varann är nyttigt (vem fan hittade på det uttrycket?!), det vet jag även om varenda fiber i min kropp skriker i protest. Jag vet att vi kommer klara oss igenom det ännu starkare, det har jag inga tvivel om. Men jag vill ändå inte åka ifrån honom..
Jag åker också ifrån mycket i Kina, som alla underbara barn på min skola och personalen som jag verkligen gillar nu. Jag kommer sakna allt med det där dagiset, även om jag tycker det ska bli skönt att sluta och verkligen behöver ett ordentligt lov nu. Jag åker ifrån alla stånden längs gatorna. Jag kommer sakna att kunna köpa allt från toapapper, drickor, skosulor, frukt, godis, kläder, hårspännen.. till tyger, grönsaker, nötter, snabbmat, kött, mjölk, yoghurt, kanderad frukt och ägg från gatan. Jag kommer sakna min lägenhet, hur smutsig och kall den än är. Jag kommer sakna hur billigt allting är och hur otroligt hjälpsamma alla är i Kina.
Det är mycket jag åker ifrån, men också mycket jag åker till. Jag åker till alla mina älskade vänner, min familj och att kunna prata med folk på bussen. Jag åker till Västtrafik och SJ, Avenyn, Järntorget och Haga. Jag åker mot Onsala och havet, tystnaden och den rena luften. Jag åker mot fortsättningen på mitt liv, början på ett vuxenliv och början på ett liv tillsammans med Ben.
lördag 8 januari 2011
People should smile more
Helg!
Och bara en veckan kvar pa jobbet. (Gillar att saga jobbet.. det later sa vuxet!) Ser faktiskt fram emot den har, sista, veckan. Trivs sa himla bra just nu. Vart jag an vander mig verkar larare och personal le mot mig, och ler inte de ler jag mot dem och sa borjar de le anda. Tror att jag delvis ar sa glad for att jag gett upp alla forsok att komma overens med Anna, och numera skiter fullstandigt i vad hon kanner/tycker/vill. Befriande skulle man kunna saga! Ska bli sa ***** skont att saga hejda till henne...
Trots att det inte blev Haerbin for mig och Ben har vi anda, som vanligt, lyckats knapa ihop en riktigt bra helg. Kom fram till idag att jag faktiskt hellre aker till Haerbin med honom senare an med dfe andra. Jag orkkar inte med deras egoistiska beslutsfattande, att aldrig kanna mig hord i gruppen. Nej, da ar jag sa mycket gladdare har, med en lugn och avslappnande helg med min Ben. Igar akte jag direkt fran jobbet till hans lagenhet, och hjalpte till med sista handen vid hans chicken fajita wraps. MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM
De var goda. Riktigt goda faktiskt. nagot av det godaste jag atit i Kina faktiskt. Vi sov hos mig dock, och efter en provpackning av min vaska (far inte bo kvar i lagenheten om jag inte fortsatter jobba, vilket jag inte riktigt orkar) bestamde vi oss for en liten svang via McDonalds till marknaden. Jag kopte tva trojor, och med ett stort leende fortsatte vi sedan till affaren for lite havregryn och annat smatt och gott. Sen satt vi och pysslade med lite smasaker, la over bilder pa USB bl.a, innan vi gick ut for middag. Och vilken middag sen! Ben bestamde sig for att bjuda pa finmiddag, sa vi sparade inte pa krutet. Bestallde in 5 ratter och varsinn ol, och betalade inte mer an 101 Yuan (~125 kr) for alltet! Vilket inkluderade te, vattenmelon och nan sorts sot rissoppa till efterratt. And it was goooooood. jag ar sa matt nu att jag konstant lutar framat... Men det var fantastisk mat, ratt billigt aven for Kina, och vi kommer definitivt ga dit igen. Imorgon ar det var skype-dag som vanligt, och vi fick aven ikvall chansen att prata med Bens familj och min Martin. Det har leendet pa mina lappar kommer folja med mig in i somnen har jag en kansla av!
Nu: ett par How I met your mother-avsnitt och sen sova. Sweet dreams alla, det vet jag att jag kommer ha :)
Och bara en veckan kvar pa jobbet. (Gillar att saga jobbet.. det later sa vuxet!) Ser faktiskt fram emot den har, sista, veckan. Trivs sa himla bra just nu. Vart jag an vander mig verkar larare och personal le mot mig, och ler inte de ler jag mot dem och sa borjar de le anda. Tror att jag delvis ar sa glad for att jag gett upp alla forsok att komma overens med Anna, och numera skiter fullstandigt i vad hon kanner/tycker/vill. Befriande skulle man kunna saga! Ska bli sa ***** skont att saga hejda till henne...
Trots att det inte blev Haerbin for mig och Ben har vi anda, som vanligt, lyckats knapa ihop en riktigt bra helg. Kom fram till idag att jag faktiskt hellre aker till Haerbin med honom senare an med dfe andra. Jag orkkar inte med deras egoistiska beslutsfattande, att aldrig kanna mig hord i gruppen. Nej, da ar jag sa mycket gladdare har, med en lugn och avslappnande helg med min Ben. Igar akte jag direkt fran jobbet till hans lagenhet, och hjalpte till med sista handen vid hans chicken fajita wraps. MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM
De var goda. Riktigt goda faktiskt. nagot av det godaste jag atit i Kina faktiskt. Vi sov hos mig dock, och efter en provpackning av min vaska (far inte bo kvar i lagenheten om jag inte fortsatter jobba, vilket jag inte riktigt orkar) bestamde vi oss for en liten svang via McDonalds till marknaden. Jag kopte tva trojor, och med ett stort leende fortsatte vi sedan till affaren for lite havregryn och annat smatt och gott. Sen satt vi och pysslade med lite smasaker, la over bilder pa USB bl.a, innan vi gick ut for middag. Och vilken middag sen! Ben bestamde sig for att bjuda pa finmiddag, sa vi sparade inte pa krutet. Bestallde in 5 ratter och varsinn ol, och betalade inte mer an 101 Yuan (~125 kr) for alltet! Vilket inkluderade te, vattenmelon och nan sorts sot rissoppa till efterratt. And it was goooooood. jag ar sa matt nu att jag konstant lutar framat... Men det var fantastisk mat, ratt billigt aven for Kina, och vi kommer definitivt ga dit igen. Imorgon ar det var skype-dag som vanligt, och vi fick aven ikvall chansen att prata med Bens familj och min Martin. Det har leendet pa mina lappar kommer folja med mig in i somnen har jag en kansla av!
Nu: ett par How I met your mother-avsnitt och sen sova. Sweet dreams alla, det vet jag att jag kommer ha :)
torsdag 6 januari 2011
The way we sing
Här kommer en riktig update för er alla där hemma, något att bita i!
Först av allt: uppträdandet gick riktigt bra! Det var inte "do, a deee"l utan "do, a deeew" (med rätt e), de hängde med perfekt i koreografin och kom ihåg att ställa sig på led och buga. Duktiga som få! Jag är stolt över mina små änglar. Dock fanns det bara en mick, så det var mest jag som hördes; jag skulle bli förvånad om ens första raden hörde barnen eftersom musiken var så hög också... Men på det stora hela är jag mycket nöjd och det är skönt att ha det över. Min egen sånginsats är inget att hänga i granen så att säga (ni vet ju), men den dög gott och det känns inte så hemskt att jag kanske tog en felton då och då.
(Som jag sa till Helena är det faktiskt en bra sak med att alla stirrar så mycket här; jag har slutat bry mig. För om jag gjorde det skulle jag helt enkelt bli galen, alternativt bryta ihop totalt. Få pippi som fågeln i Kalle Anka på julafton. Så det enklaste är att bara stänga av. Jag känner mig inte längre som permanent fastklämd i en röntgenmaskin - det rinner bara av mig nu istället för att gå rakt igenom.)
För det andra har jag bara en vecka kvar på jobbet. Jag kommer ihåg någon gång i juni när jag satt på en spårvagn med en kompis och sa att "de där 6 månaderna kommer garanterat flyga förbi, jag kommer vara hemma innan du fattat att jag åkt!" Men nu när de snart har gått sitter jag ändå här, tittar tomt på väggen framför mig och undrar stilla vad tusan som hände med tiden? Det ska bli skönt att sluta på jobbet, men jösses vad jag kommer sakna alla mina barn! Att jobba på ett kinesiskt dagis har varit en helt obetalbar upplevelse, något av det jobbigaste och tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Det har varit ett välkommet och utmanande kliv ut i vuxenlivet, att bo själv och inte kunna gå till någon annan för backup. Jag har fått ta alla konsekvenser och alla beslut själv, och jag gillar det. Dock vet jag inte vad jag skulle göra utan stödet från er där hemma. Jo, jag skulle aldrig ha åkt. Utan att ha en stöttande, kärleksfull och trygg familj att längta efter skulle jag aldrig ha varit med om mitt livs äventyr. Jag skulle aldrig vågat ta steget utan er där hemma, familj och vänner.
För det tredje har jag bråkat med Anna, och Ben ännu mer eftersom han inte är lika rädd för konfrontationer som jag är. Jag ifrågasätte allt jag sa till henne och undrade fram till igår om jag inte borde varit ännu lite snällare och gjort som hon ville kanske. Men efter igår tänker jag att jag borde bett henne dra åt helvete för länge sen. Så vad hände? Hon hotade mig kl. 7 på morgonen med att säga till skolan att Ben sover här ibland om hon märkte att han gjorde det igen. (Han får nämligen inte sova här mer än en natt då och då för dem.) Hon är avundsjuk, egoistisk och ounnsam på att jag har en pojkvän här medans hennes är hemma. Jag sa "Men om Ben hade varit din Oscar, tror du verkligen att jag hade gjort såhär mot dig då, hade inte du velat spendera så mycket tid med honom som möjloigt innan ni skulle vara isär 2-3 månader?" Hennes svar: "Jag bryr mig inte." Ok. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och nu tänker jag inte ta det minsta hänsyn till henne i fråga om någonting längre. Jag har bestämt mig, och jag vet att det är rätt beslut. Dessutom är det bara en vecka kvar, så jag behöver inte stå ut länge.
Tillslut måste jag bara berätta hur klumpig jag har varit de senaste dagarna. I tisdags hade bråttom till jobbet, så jag kastade bara på mig kläder och skor, knöt ingenting och hade på mig skorna med hakor (som man ska snör ihop egentligen), de som ibland krokar fast i varann. Ni ser vartåt det lutar.. En isfläck på gatan och jag drattade rakt ner i backen. Med hakan först. Klantskalle, och nu har jag problem med att tugga från stöten på hakan. Men det har blivit bättre för varje dag, så ingen orsak til oro. Det komiska var att jag trillade igen igår, fast inomhus den här gången (golvet var blött efter att de moppade). Så nu har jag det största blåmärket jag någonsin sett på höften också... Ni kanske inte finner det lika komiskt, men jag sitter och fnissar lite för mig själv här. Så länge jag lär mig att vara lite mer försiktig kan jag skratta åt det.
I helgen blir det inte isfestivalen i Haerbin som planerat eftersom tågbiljetterna var utsålda, utan (förhoppningsvis) varma källor i närheten av Shenyang. Ser fram emot det (och att slippa vara i närheten av Anna några dagar...)!
Hade för övrigt glömt hur underbart morgonkaffe är. Köpte en svindyr burk pulverkaffe på Walmart som jag nu njutningsfullt dricker en kopp av varje morgon. Eftersom jag inte är van vid kaffein längre får jag som bonus en riktig energikick av det också och blir dubbelt så rolig på lektionerna! Det står på burken att det ska räcka till 55 koppar. 55 koppar vatten kanske, det lutar mer åt 15 för mig. Hur tänkte de där?? Nåja. Nog för resten av tiden på jobbet i alla fall. Åh, en macchiato.....mmm.....
Först av allt: uppträdandet gick riktigt bra! Det var inte "do, a deee"l utan "do, a deeew" (med rätt e), de hängde med perfekt i koreografin och kom ihåg att ställa sig på led och buga. Duktiga som få! Jag är stolt över mina små änglar. Dock fanns det bara en mick, så det var mest jag som hördes; jag skulle bli förvånad om ens första raden hörde barnen eftersom musiken var så hög också... Men på det stora hela är jag mycket nöjd och det är skönt att ha det över. Min egen sånginsats är inget att hänga i granen så att säga (ni vet ju), men den dög gott och det känns inte så hemskt att jag kanske tog en felton då och då.
(Som jag sa till Helena är det faktiskt en bra sak med att alla stirrar så mycket här; jag har slutat bry mig. För om jag gjorde det skulle jag helt enkelt bli galen, alternativt bryta ihop totalt. Få pippi som fågeln i Kalle Anka på julafton. Så det enklaste är att bara stänga av. Jag känner mig inte längre som permanent fastklämd i en röntgenmaskin - det rinner bara av mig nu istället för att gå rakt igenom.)
För det andra har jag bara en vecka kvar på jobbet. Jag kommer ihåg någon gång i juni när jag satt på en spårvagn med en kompis och sa att "de där 6 månaderna kommer garanterat flyga förbi, jag kommer vara hemma innan du fattat att jag åkt!" Men nu när de snart har gått sitter jag ändå här, tittar tomt på väggen framför mig och undrar stilla vad tusan som hände med tiden? Det ska bli skönt att sluta på jobbet, men jösses vad jag kommer sakna alla mina barn! Att jobba på ett kinesiskt dagis har varit en helt obetalbar upplevelse, något av det jobbigaste och tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Det har varit ett välkommet och utmanande kliv ut i vuxenlivet, att bo själv och inte kunna gå till någon annan för backup. Jag har fått ta alla konsekvenser och alla beslut själv, och jag gillar det. Dock vet jag inte vad jag skulle göra utan stödet från er där hemma. Jo, jag skulle aldrig ha åkt. Utan att ha en stöttande, kärleksfull och trygg familj att längta efter skulle jag aldrig ha varit med om mitt livs äventyr. Jag skulle aldrig vågat ta steget utan er där hemma, familj och vänner.
För det tredje har jag bråkat med Anna, och Ben ännu mer eftersom han inte är lika rädd för konfrontationer som jag är. Jag ifrågasätte allt jag sa till henne och undrade fram till igår om jag inte borde varit ännu lite snällare och gjort som hon ville kanske. Men efter igår tänker jag att jag borde bett henne dra åt helvete för länge sen. Så vad hände? Hon hotade mig kl. 7 på morgonen med att säga till skolan att Ben sover här ibland om hon märkte att han gjorde det igen. (Han får nämligen inte sova här mer än en natt då och då för dem.) Hon är avundsjuk, egoistisk och ounnsam på att jag har en pojkvän här medans hennes är hemma. Jag sa "Men om Ben hade varit din Oscar, tror du verkligen att jag hade gjort såhär mot dig då, hade inte du velat spendera så mycket tid med honom som möjloigt innan ni skulle vara isär 2-3 månader?" Hennes svar: "Jag bryr mig inte." Ok. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och nu tänker jag inte ta det minsta hänsyn till henne i fråga om någonting längre. Jag har bestämt mig, och jag vet att det är rätt beslut. Dessutom är det bara en vecka kvar, så jag behöver inte stå ut länge.
Tillslut måste jag bara berätta hur klumpig jag har varit de senaste dagarna. I tisdags hade bråttom till jobbet, så jag kastade bara på mig kläder och skor, knöt ingenting och hade på mig skorna med hakor (som man ska snör ihop egentligen), de som ibland krokar fast i varann. Ni ser vartåt det lutar.. En isfläck på gatan och jag drattade rakt ner i backen. Med hakan först. Klantskalle, och nu har jag problem med att tugga från stöten på hakan. Men det har blivit bättre för varje dag, så ingen orsak til oro. Det komiska var att jag trillade igen igår, fast inomhus den här gången (golvet var blött efter att de moppade). Så nu har jag det största blåmärket jag någonsin sett på höften också... Ni kanske inte finner det lika komiskt, men jag sitter och fnissar lite för mig själv här. Så länge jag lär mig att vara lite mer försiktig kan jag skratta åt det.
I helgen blir det inte isfestivalen i Haerbin som planerat eftersom tågbiljetterna var utsålda, utan (förhoppningsvis) varma källor i närheten av Shenyang. Ser fram emot det (och att slippa vara i närheten av Anna några dagar...)!
Hade för övrigt glömt hur underbart morgonkaffe är. Köpte en svindyr burk pulverkaffe på Walmart som jag nu njutningsfullt dricker en kopp av varje morgon. Eftersom jag inte är van vid kaffein längre får jag som bonus en riktig energikick av det också och blir dubbelt så rolig på lektionerna! Det står på burken att det ska räcka till 55 koppar. 55 koppar vatten kanske, det lutar mer åt 15 för mig. Hur tänkte de där?? Nåja. Nog för resten av tiden på jobbet i alla fall. Åh, en macchiato.....mmm.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
