Nostalgi

Det här är lite knepigt. För ju närmare slutet på min Kinaresa jag kommer, ju starkare blir de motstridiga känslorna. Jag saknar er hemskt mycket så på så sätt vill jag hem, men att åka ifrån Kina innebär att åka ifrån mycket också.

Först och störst av allt åker jag ifrån Ben. Det kommer bli förbannat jobbigt och gör redan lite ont. Jag försöker dock att ignorera hur våldsamt gärna jag vill ha honom hos mig varenda sekund av varenda dag och vara positiv. Att sakna varann är nyttigt (vem fan hittade på det uttrycket?!), det vet jag även om varenda fiber i min kropp skriker i protest. Jag vet att vi kommer klara oss igenom det ännu starkare, det har jag inga tvivel om. Men jag vill ändå inte åka ifrån honom..

Jag åker också ifrån mycket i Kina, som alla underbara barn på min skola och personalen som jag verkligen gillar nu. Jag kommer sakna allt med det där dagiset, även om jag tycker det ska bli skönt att sluta och verkligen behöver ett ordentligt lov nu. Jag åker ifrån alla stånden längs gatorna. Jag kommer sakna att kunna köpa allt från toapapper, drickor, skosulor, frukt, godis, kläder, hårspännen.. till tyger, grönsaker, nötter, snabbmat, kött, mjölk, yoghurt, kanderad frukt och ägg från gatan. Jag kommer sakna min lägenhet, hur smutsig och kall den än är. Jag kommer sakna hur billigt allting är och hur otroligt hjälpsamma alla är i Kina.

Det är mycket jag åker ifrån, men också mycket jag åker till. Jag åker till alla mina älskade vänner, min familj och att kunna prata med folk på bussen. Jag åker till Västtrafik och SJ, Avenyn, Järntorget och Haga. Jag åker mot Onsala och havet, tystnaden och den rena luften. Jag åker mot fortsättningen på mitt liv, början på ett vuxenliv och början på ett liv tillsammans med Ben.