Onsala (27)

Begreppen morgon, lunch och eftermiddag flyter ihop och här är allt stilla, lugnt och fridfullt. Kollar på klockan och inser att jag ätit frukost i över två timmar och ler. Plockar upp boken igen och suckar lite nöjt. Ljuvligt. Här kommer tankarna och läkningen, landningen, som av sig själv. Precis som varje gång jag kommer ut hit, men nu för första gången på ett halvår, konstaterar jag hur bekvämt och välbehövt man alltid landar i sig själv här ute. Den där obehagskänslan man haft ett tag inser man plötsligt vad den beror på, och lösningarna till ens små, stora, mittemellantröga vardagsproblem kommer självmant fram och ler mot en. Nog längtade jag ut hit, men som vanligt när jag inte varit här ett tag inser jag aldrig hur mycket jag behöver komma ut hit.

Idag kommer det inte hända mycket. Tack och lov. Det ska tas en promenad, pratas med Ben såklart, läsas och mysas i massor. Och ätas såklart. Så lite nyttigt som möjligt. Bra dag.

Och de hämtar fortfarande soporna på torsdagar

Så, med ett jobb säkrat för de fem veckorna innan jag åker känner jag mig lite säkrare och bättre till mods, bara lite ledsen för att jag inte kommer kunna prata med ben på dagarna jag jobbar (tidsskillnaden). Men pengarna jag tjänar kommer ju gå mot våran resa, så det kommer gå bra. Dessutom kommer jag slippa känna att jag bara sitter hemma och försöker få tiden att gå. Bra att göra nåt vettigt, liksom.

Kina känns verkligen som en dröm nu. Jag börjar inse hur stor grej det är jag har gjort nu också genom alla andras ögon som alltid blir lite större när jag nämner vad jag gjort senaste halvåret.

Angående Australien då: flygresan går att omboka, från Melbourne är dock fortfarande osäkert. Jag åker hursomhelst 23/3, och visat har fortfarande inte kommit. Vi har säkrat boende i Brisbane hos Bens släktingar och de har också lovat att se om de kan hitta jobb till oss. Första veckan bor vi I Sydney på ett Youth Hostel.

Who he is

He's the kind of man who calls his sister darling.

He's the kind of man who makes sure he's always available on the times you decide to talk on.

He's the kind of man who's lovely to all his friends and who make new friends no matter where he is in the world.

He's the kind of man who's the life of the party but never forgets to make the shy girl in the corner laugh too.

He's the kind of man who always tells me i look gorgeous, whether i'm wearing make up or not.

He's the kind of man who notices every little change on your face and the kind of man you don't have to tell what to do or where to go.

He's the kind of man who is completely honest with you, always.

He's the kind of man who never takes you for granted.

He's the kind of man who will keep in touch with your family even when you're not there.

He's the kind of man who you can leave alone in a room with your friends and know he'll be more than fine and charm every single person in there.

He's the kind of man you can trust with your heart and who will appreciate it's value and treat it like the most valuable thing in this world.

He's the kind of man that make me feel like the luckiest girl in the world.

The adventure of our lives

I said: "I'm happy for you, you're on the adventure of your life and I'm glad you get to experience it all. I'm happy you get to meet all those people, and I'm happy the children at the orphanage bring you so much joy. But I miss you terribly and I wish I could experience this, the adventure of your life, with you."

You said: "I miss you too, and you do. You are the adventure of my life, and it pains me that you're not with me right now. But I always carry you with me in my heart and whenever I close my eyes I see you. Nothing I do here can quite compare to you, and I would give it all up for you. I can't think of anything more exciting than our future together and nothing makes me happier to think about. You are the adventure of my life hun."

Cross oceans

Det har kommit att bli så att framtiden tar upp största delen av min nutiden nu för tiden. Jag försöker som alltid njuta av nuet, men framtiden kräver en del planering märker jag.

Först och främst är det ju Australienresan. Det ska beställas biljetter, visum och kollas upp vaccinationer etc. Men det är ju så himla kul! Det är skillnad mot att plugga ett program som man inte riktigt känner tar en någonstans. Det här är produktivt, och på något sätt känns det som att det för mig närmre Ben för varje sak jag fixar.

Något som tar en massa tid är Mr. Ben själv, som jag pratar med minst ett par timmar varje dag. Om det finns något jag älskar att lägga min tid på just nu är det ju det i och för sig. Vi har så himla kul, till och med på skype, tusentals mil från varandra. Det blir några tårar på båda håll då och då, men i slutändan går det bra eftersom vi ju trots allt har varandra. Denna mannen alltså.. Jag saknar ord.

Att komma hem är fortfarande en stor omställning, men det börjar bli lite lättare nu. Jag börjar hitta balansen. Jag märker att jag har förändrats och vuxit, och även om det känns som ett steg tillbaks att flytta hem igen är jag hemskt glad att träffa alla igen. Tänk att jag har en sån underbar familj och så otroligt många vänner, det är ju helt otroligt! Jag har inte hört av mig till en enda människa när jag kom hem, alla har ringt mig. Det låter lite egoistiskt, men det är en sån häftig känsla. Jag trodde att jag skulle tappa många vänner på den här tiden, och alla som åker bort en längre tid säger att man gör det. Men jag har inte tappat en enda vän. Alla finns kvar och vill ses och det gör mig så hemskt glad i mitt lilla hjärta. Jag känner mig tacksam, lycklig och ärad som har så många fina människor i mitt liv.

Men för att återgå till det där med framtiden. Det känns som att det nästan är en lucka där det senaste halvåret är. Var det en dröm eller inte? Så mycket som jag har fått genom den resan, klart att det inte var det. Men när jag kommer tillbaks såhär är det lätt att falla tillbaks i gamla vanor och mönster. Det känns nästan som att jag bara har lov, och att skolan egentligen börjar om en vecka eller så. Men jag går inte i skolan, det är inte ett prov jag jobbar mot. Det är resten av mitt liv. Det svindlar lite när jag blickar framåt, det kittlar sådär härligt i magen som när man står på toppen av skidbacken och vet att man har ett härligt åk framför sig. Åren framför mig är lika vita och oskrivna som nyfallen snö i skidbacken, och jag är säker på att jag ser en stor sol på himlen. Det är nu, nu jag kastar mig ner på stadiga ben med skratten från mina älskade visslande som vinden i öronen. Nu kör vi!

Hur världen kan få plats mellan dina armar

Att sitta och uppdatera gp.se's världssida och varje gång sidan laddas spänna varenda muskel i kroppen och hoppas att inte se en flygplanskrasch nånstans mellan Beijing och Bangkok. Att ställa klockan på 6.30 för att önska honom en trygg resa och säga hur mycket jag älskar honom innan planet lyfter. Att för första gången i mitt liv intressera mig för Thailands ekonomi och politik och att ägna två timmar åt att ansöka om ett Australiensiskt visum, att höra hans röst i huvudet så fort en självkritisk tanke dyker upp i huvudet. Att behöva anstränga sig för att tänka på något annat och börja le och gråta på samma gång av att kolla på vissa bilder eller lyssna på viss musik. Att ha ont i hela kroppen av saknad men ändå vara glad åt att han får vara så långt borta och uppleva en massa häftiga grejer.

Jag vet inte vad ni kallar det, men jag skulle kalla det kärlek.