Framtiden i sikte!

Jag kommer åka. Nu är det säkert - jag är antagen. Läste brevet från WTC fem gånger på raken med glädjetårarna rinnande samtidigt som jag skrattade och hulkade och snorade om vartannat. Jag ser fram emot det nåt så ofantligt, kan inte riktigt greppa att jag faktiskt åker...

Men en jävla tur är det att jag kom med eftersom jag inte har sökt varken utbildning eller jobb för i höst...! Jag har satsat så på det här, lagt ner själ och hjärta i ansökningsbrevet och läst på en massa om Kina och hur programmet funkar. Det känns både som imorgon och en evighet tills jag åker.

Jag är så glad!

Klyschor for life

Det är mycket i mig som vill ut nu. Det är saker som är mina egna små juveler, hemliga hemligheter som jag njuter av att bara jag vet om. Det har sin tjusning det där med hemligheter. Jag tycker om att veta att ingen förutom jag själv vet allt om mig. Däremot behöver jag låta det komma till uttryck, mina hemliga små hemligheter. Men mitt uttryck är dans. Och för nuvarande är jag förkyld, ända in i benmärgen känns det som.

När man är gnällig och ynklig som jag är nu är det nyttigt med lite perspektiv tror jag. En liten påminnelse av hur futtig en förkylning verkligen är. Det finns så många som inte ens kan resa sig, som pga sjukdom eller olyckor varit tvungna att ta bort delar av sin kropp eller inte kan använda delar som finns. Jag kommer vara frisk om en vecka - och det ska jag vara jävligt tacksam över.

Tänk att inte kunna använda sin kropp! Jag vet inte vad jag skulle göra utan dansen, faktiskt. Jag är inget proffs eller ens så hemskt duktig, men det jag känner när jag dansar slår allt. Allt! Dansen är min dröm, min passion och min stora kärlek. Jag hatar klyschor... Men, när jag dansar lever jag på riktigt. Jag menar verkligen lever. Som att resten av livet, oavsett om jag skrattar eller gråter, sover eller är vaken, vad jag än gör - allt är överlevnad i jämförelse. Det går inte att beskriva. Det går djupare än något annat.

Let´s not pretend nothing no more, yes?

Jag faller. Igen, och alldeles för lätt. Men trots att jag är rädd känns det bra . Det är väl lite så det ska vara. Jag känner mig rädd men trygg på samma gång, som att åka berg-och-dal-bana; jag vet att jag sitter tryggt men det kittlar ändå lite härligt i magen.

Jag känner på något sätt som att jag äntligen har blivit mig själv. Lite skum känsla kan tyckas, men det är som att jag efter en lång smärtsam kamp har lagt av mig alla rädslor, osäkerheter och komplex som har dämpat mig innan. De har legat som en blöt filt över mig, gjort mig obekväm och fått mig att leta hjälp och värme från andra. Men nu har jag själv lyckats kränga av mig den och behöver ingen annan att hålla mig varm eller se mig där under. Jag vet att jag är jag, och mer behöver jag inte. Att inte oroa sig för vad andra tycker hela tiden sparar oanade mängder energi och gör att allt helt plötsligt känns så mycket enklare. Och härligare!

You got to stand up on your two feet

Åh, träningsvärk! Improvisationen igår har gjort sitt, och värre lär det bli imorgon.

För övrigt är jag helt obeskrivligt skol-omotiverad och skoltrött. Enda anledningen att jag alls går är mina fina vänner som finns där då och då. Och för att dra mitt strå till stacken för grupparbetena, känns taskigt att andra skulle få sämre betyg för att jag är lat. Själv bryr jag mig inte. Sista rycket i know, det är nu jag borde hugga i, men det är ju fan så trist! Nej, hellre äter jag sushi och fikar med vänner eller gör andra spontanutflykter.

Ganska naturligt har mina vänner fått större utrymme i mitt liv nu, och jag älskar det. Jag känner mig självständig, fylld av energi och fri. Jag skiter i vad folk tänker och tycker allt mer, och njuter av att vara mig själv. Jag är ganska konstig, men ni vet, bara döda fiskar följer strömmen...

Gör dig själv och dina öron en tjänst och lyssna lite på Hindi Zahra; originell, akustisk och kreativ musik!

Ja, jag är en nörd.

Det var sol idag, trots ett tillfälligt misstag av vädret på eftermiddagen så kunde jag sola med syster en stund på eftermiddagen. Fab.

Så fort jag kom hem från skolan satte jag på Jason Mraz och försökte få pejl på det där med gaga. (För er som inte vet är det en ny improvisationsteknik och dansstil.) Gick väl sådär... Jag blev uttråkad när jag inte fattade och improviserade fritt från vad jag kände helt enkelt. Försökte fokusera på golv, men det slutade mest i att jag skrattade åt mig själv. Fick inte alls ordning på det, det är så satans svårt! Skrapade upp ankeln också. Bara en utökning till alla blåmärken från torsdags, haha. Trots att jag har dansat i några år nu spänner jag mig fortfarande när jag ska ner på golvet. Funk/-hiphop är väl kanske inte så fokuserat på att utnyttja golvet, i guess ;)

Älskar min sistah,måste bara säga det lite mer officiellt antar jag. Älskar att kunna göra knäppa fuck-everything-svängar till skoaffärer istället för att göra det man borde. Fjanta runt och klättra i träd vid bältespännarparken, knycka apelsiner från franks, lämna skalet och behöva tvätta händerna på lush. Love it, love us.

Taking on the world

Konstig dag. Och gårdag. Grubblerier, organisering och trötthet. Och mycket skratt och kärlek. Allting verkar varvas, men jag nöjer mig inte längre med att det ska duga, vara okej för det mesta, nu kör jag för fullt på my way or the highway. I verkligheten finns det såklart kompromisser med på den vägen, men aldrig någon kompromiss som tär på mig. Aldrig igen. ALDRIG igen. Inget och ingen i hela världen är värd det. Jag orkar inte ens grubbla på folk längre. Så fort något blir komplicerat backar jag, för jag orka rinte det längre. Jag har haft nog med komplicerat i mitt liv, nog med att bry mig om vad någon annan vill, känner och tycker. Om någon inte gör mig glad eller får mig att må bra kan de ta och stoppa upp det. Så är det. Fan vad kaxig jag har blivit då. Värsta divan... Men faktum är att den styrkan snarare gör mig mer osjälvisk. Den gör mig ärligare och enklare, och jävligt mycket starkare. Nu säger jag ifrån direkt istället för när någon gått över mina gränser, och jag ser tydligare vilka som är bra för mig. Och de kan jag uppskatta mer och ärligare istället.

För nej, jag är inte hon som behöver någon för att få bekräftelse. Trots att jag (nästan) alltid har haft det vet jag hur stark jag är, och jag vägrar behöva någon igen. Jag har ett fantastiskt eget liv, med eller utan någon att hålla om, kyssa och få komplimanger från. Jag vet själv hur bra jag är och behöver ingen som säger det åt mig. Klart det är trevligt, men långt ifrån nödvändigt. Folk får tro vad de vill, jag gör inte rebound och jag kräver inte bekräftelse. Jag är jag, oberoende av andra.