Let´s not pretend nothing no more, yes?

Jag faller. Igen, och alldeles för lätt. Men trots att jag är rädd känns det bra . Det är väl lite så det ska vara. Jag känner mig rädd men trygg på samma gång, som att åka berg-och-dal-bana; jag vet att jag sitter tryggt men det kittlar ändå lite härligt i magen.

Jag känner på något sätt som att jag äntligen har blivit mig själv. Lite skum känsla kan tyckas, men det är som att jag efter en lång smärtsam kamp har lagt av mig alla rädslor, osäkerheter och komplex som har dämpat mig innan. De har legat som en blöt filt över mig, gjort mig obekväm och fått mig att leta hjälp och värme från andra. Men nu har jag själv lyckats kränga av mig den och behöver ingen annan att hålla mig varm eller se mig där under. Jag vet att jag är jag, och mer behöver jag inte. Att inte oroa sig för vad andra tycker hela tiden sparar oanade mängder energi och gör att allt helt plötsligt känns så mycket enklare. Och härligare!