Klyschor for life

Det är mycket i mig som vill ut nu. Det är saker som är mina egna små juveler, hemliga hemligheter som jag njuter av att bara jag vet om. Det har sin tjusning det där med hemligheter. Jag tycker om att veta att ingen förutom jag själv vet allt om mig. Däremot behöver jag låta det komma till uttryck, mina hemliga små hemligheter. Men mitt uttryck är dans. Och för nuvarande är jag förkyld, ända in i benmärgen känns det som.

När man är gnällig och ynklig som jag är nu är det nyttigt med lite perspektiv tror jag. En liten påminnelse av hur futtig en förkylning verkligen är. Det finns så många som inte ens kan resa sig, som pga sjukdom eller olyckor varit tvungna att ta bort delar av sin kropp eller inte kan använda delar som finns. Jag kommer vara frisk om en vecka - och det ska jag vara jävligt tacksam över.

Tänk att inte kunna använda sin kropp! Jag vet inte vad jag skulle göra utan dansen, faktiskt. Jag är inget proffs eller ens så hemskt duktig, men det jag känner när jag dansar slår allt. Allt! Dansen är min dröm, min passion och min stora kärlek. Jag hatar klyschor... Men, när jag dansar lever jag på riktigt. Jag menar verkligen lever. Som att resten av livet, oavsett om jag skrattar eller gråter, sover eller är vaken, vad jag än gör - allt är överlevnad i jämförelse. Det går inte att beskriva. Det går djupare än något annat.