En liten inblick i mitt huvud

Jag skrämmer mig själv ibland.
Med känslokylan, de snabba nästan hånleende orden - alltid träffsäkra.

Men så fort jag är själv kommer tårarna som en uppdämd flod. De varar aldrig länge. Jag mår dåligt men vägrar visa det, vägrar be om hjälp med det. Ja jag vet, jag ska ringa. Imorgon.

Jag kan knappt hantera stressen från skolan. Magkatarren ger mig dålig aptit och dubbelböjda stunder på spårvagnen med undrande nysminkade, nyvakna ögon vända mot mig. Ingen medicin hjälper. Det är så mycket att göra, varje vaken minut, att det tar en timma (minst) vridandes och vändandes i sängen varje kväll innan jag äntligen somnar. Utmattad. Det kan vara det som ger konsekvenser, men det är ändå inget jag får skylla på. Jag har inget att skylla på. Men jag hoppas ändå på förståelse. Och hjälp från ovan att hantera det.

På kvällen, när jag ser upp i mitt vattendroppande ansikte i spegeln ser jag mig själv precis som jag är. Jag ser allt som rör sig innanför mina ögon. Jag ser förbi min mask. Gör du? Det är en process att släppa någon så nära, närmre än såhär har jag aldrig kommit. Och vågar jag verkligen?

Mångkulturella föreningen verkar bra, det är ett bra initiativ. Jag ser fram emot dans- flashmobsen i bamba.

Nästan feberyra tankar virvlar runt som bortglömda höstlöv i vinterregnet. Borde lugnas ner men jag verkar ha tappat den förmågan för två veckor sedan ungefär.

Sova- Nu. Imorgon går solen upp igen.

"Jag pallar inte bråka idag"

Vissa människor kan verkligen konsten att reta upp mig. Att ta fram min mest elaka, bitchiga, dryga sida. Jag kan se snäll ut men när det smäller så smäller det tamejfan hårt. Och jag glömmer inte heller har jag märkt, jag analyserar halvt omedvetet, halvt medvetet allting och tolkar även det som inte behöver tolkas. Försvårar det som egentligen är helt enkelt. Men jag förlåter också lätt, så helt hopplös är jag väl inte...
Men vissa människor asså. God damn.