Lägg en hand över min panna, och lär mig gå på vatten

Det ligger som en hand runt min strupe, som gör det svårt att tala, svårt att andas och fingrarna som sträcker sig upp över mitt ansikte gör det svårt att le. Åtminstone på riktigt. Jag kan le med munnen, men ögonen vill inte vara med och det blir mest en sorglig mask. Anledningen är enkel men oj så svår. Rädsla. Jag är rädd för att allt ska köra igång igen - en jävla karusell. Jag är rädd för att de har rätt och allt vad det skulle innebära. Jag är rädd för konsekvenser för handlingar jag inte ens begått. Jag är rädd. Och ledsenförvirradpanikslagentrött.

För o ja, jag är så jävla trött på den här cirkusen. Trött på alla ord som kommer ur den där vackra munnen som kysser så ömt och sårar så hårt, så hårt. Trött på tvivel. Trött på press. Trött på känslan att behöva hävda mig gentemot den jag älskar. Trött på att bli sårad.

Och tröttheten, sorgen jag bär på vareviga dag gör mig kall, hård och härdad. Jag måste vara självisk för att orka nu. Nu vet jag det, men kommer jag orka vara det? Jag har sagt det innan men det skär så i mig att se dem arga, ledsna osv att jag nästan alltid viker mig. Suck. Men no more. Det är den enkla, brutala sanningen att man måste vara självisk för att överleva.

Motljus

Ja snart bär det av. Resfebern knuffar och drar i mig. Inifrån, det är en obehaglig känsla. Men samtidigt vet jag ju att det snart kommer gå över. Redan på flygplatsen lugnar det ner sig och när vi sitter på första planet kommer det mesta ha förvandlats till förväntan. Som sig bör. Men trots att jag vet det och ser fram emot två underbara, soliga veckor vid havet så ligger paniken krypandes runt hörnet ändå. Uscha. Jag är rätt eländig just nu rent generellt känner jag. Det går mycket upp och ner i och för sig, när det är "uppe" känner jag mig stark, men när det är "nere" väsnas komplexen mer, jag saknar min tjej och känner mig lite ensam. Bläbläblä känns allt då, som ett litet gnälligt barn. Men nu ska den rösten hålla käften, för jag ska åka till Kroatien, segla och sola och bada och ha det skitbra :D Jag har det jävligt lyxigt som får göra en sån här resa, det förstår jag mer och mer, så jag ska ta till vara på det och njuta så mycket jag bara kan.
Ha det fint pussshej :D :*

My way or the highway

Regnet öser ner utanför och min sinnesstämning verkar ha anpassat sig därefter. Jag är slö, seg och lite melankolisk. Saknar min tjej (what's new...) Det känns ofattbart att jag om tre dagar befinner mig i en liten by nära havet mångamånga mil bort, med solen stekandes mina axlar och luften dallrar av 35-gradig hetta. Jösses.

Imorgon ska håret bli ännu en smula kortare och så ska jag göra nån slags rekordslagningsförsök till hur många kompisar man kan hinna träffa mellan 11-16. Det blir nice. Har saknat er alla.

Jag vågar ta åt mig äran nu, det är något nytt. Jag tar åt mig äran för att jag är jag och att jag och ingen annan har klättrat uppför alla de där spetsiga, slippriga pålarna som var min självkänsla innan. Det var en kämpig klättring, osäker och utan livlinor, men jag står här nu, starkare än någonsin. Och stolt. Glänsande glittrande stolt över mig själv, den slags stolthet som går in i hjärtat till skillnad från det där "yes-jag-klarade-provet"-tillfredställelsen som egentligen inte varar så länge eller går så djupt. Och - för första gången i mitt liv - kan jag svara rätt på frågan: vem är den viktigaste personen i ditt liv? Det är jag. Är inte jag frisk och lycklig och stark kan inte jag ge lycka till de jag älskar. Känner inte jag kärlek till mig själv kan jag inte ge kärlek till de jag älskar. Och är inte jag stark kan jag inte stärka andra heller. Så enkelt, och så svårt, är det.
Det kan låta kaxigt och lite väl självbelåtet det här, det hör jag själv. Men eftersom det trots allt inte var mer än några få månader sedan jag nästan varje dag låg och skakade i ångest, grät mig till sömns varje kväll och inte klarade av en vanlig vardag så är det extra stort för mig att känna "fy fan vad bra jag är". Att gå från att tycka att jag inte är värd någonting till att ta vara på mig, stå upp för mig och faktiskt tycka om mig själv är ett stort steg och det är jag stolt för. Så förlåt om jag blir tjatig och kaxig, men det är jag värd.