Lägg en hand över min panna, och lär mig gå på vatten

Det ligger som en hand runt min strupe, som gör det svårt att tala, svårt att andas och fingrarna som sträcker sig upp över mitt ansikte gör det svårt att le. Åtminstone på riktigt. Jag kan le med munnen, men ögonen vill inte vara med och det blir mest en sorglig mask. Anledningen är enkel men oj så svår. Rädsla. Jag är rädd för att allt ska köra igång igen - en jävla karusell. Jag är rädd för att de har rätt och allt vad det skulle innebära. Jag är rädd för konsekvenser för handlingar jag inte ens begått. Jag är rädd. Och ledsenförvirradpanikslagentrött.

För o ja, jag är så jävla trött på den här cirkusen. Trött på alla ord som kommer ur den där vackra munnen som kysser så ömt och sårar så hårt, så hårt. Trött på tvivel. Trött på press. Trött på känslan att behöva hävda mig gentemot den jag älskar. Trött på att bli sårad.

Och tröttheten, sorgen jag bär på vareviga dag gör mig kall, hård och härdad. Jag måste vara självisk för att orka nu. Nu vet jag det, men kommer jag orka vara det? Jag har sagt det innan men det skär så i mig att se dem arga, ledsna osv att jag nästan alltid viker mig. Suck. Men no more. Det är den enkla, brutala sanningen att man måste vara självisk för att överleva.