Macramé

Vissa gånger tänker jag: Vad fan har jag nu gjort. Som idag.
Andra gånger är jag bara arg, håller skölden framför mig och ställer taggarna på ända.
Ofta gråter jag.
Och du vet varför. Jag gråter för att jag bryr mig, du skriker för att du bryr dig.
Båda gör ont.
Jag sårar med min ärlighet, du med dina skarpa ord.

Jag vet att du snart inte orkar mer, snart säger du stopp. Och när du säger stopp, då är det slut. Mina chanser verkar aldrig ta slut, både de jag ger och tar, jag förlåter så lätt. Och du med. Vi förlåter båda så lätt, vi gör båda allt så väldigt svårt för varann och oss själva.
00:00 Åtta månader. Vi ser det som att vi blev sams. Inte sams som "en gång för alla sams", för vi kommer bråka mer. Sams för idag. Jag väljer att se det så, jag väljer att inte älta, jag väljer att förlåta. Trots alla ord, alla ord som går som pilar in i hjärtat. Jag gjorde dig lika illa, så jag hoppas att du förlåter du med, de där tre orden finns alltid mellan oss. Vad vi än säger.

Jag går mot henne vart jag än går

Det här är ju så förvirrat. Så förbannat, förtvivlat förvirrat. Jag hatar att jag styrs av dina känslor, jag hatar att jag inte hittar en ände att börja nysta ut vad som är du och vad som är jag. Jag hatar att behöva. Jag vill vara självständig, säker och stark i mig själv.

Fast kanske, kanske att jag är på väg, i alla fall. Lite i taget. Två steg fram och ett steg bak ungefär.

Trots allt, trots att jag inte vet nåt, vet jag att du föralltid kommer ha en del av mig, vad som än händer. Jag älskar dig.

Just nu är jag så stressad att jag bara sitter och stirrar framför mig. Kan inte komma igång. Jag vill ha Linn här.

Ensamheten

Ensam.


Jag jobbar på mig själv och min strategi är bland annat att vara ensam mer, sluta vara rädd för tystnaden. Sluta se på tystnaden som ett svart hål, något man måste fylla ut och börja se på den som något som kan göra att vi ser tydligare.


Vi är allihop så rädda. För så fruktansvärt mycket, för såna skitsaker egentligen. Allt från att vi ska göra oss illa till att någon kanske säger ett ont ord om oss till att göra dåligt ifrån sig (så att någon kanske tycker att man är dålig. Det verkar handla väldigt mycket om att vi är rädda för varandra, speciellt för vad alla ska tycka. Så självklart också för att någon kan göra oss illa. (Jag sitter här i ett tomt hus, och tycker att jag hör skrap, fotsteg och diverse tecken på att någon vill bryta sig in och döda mig hela tiden... Paranoid, ja.)


Allt för ofta låter vi rädslan ta över oss, hindra oss från att leva som vi vill.
Vi lägger krokben för oss själva helt enkelt.
När vi dömer varann, snackar skit, agerar efter första intryck osv, det är väl rädsla det med. Det är också att undervärdera oss själva, att säga att jag är inte tillräckligt trygg i mig själv så jag måste nedvärdera andra för att se mitt eget värde. Så jävla mycket bullshit.


Jag tycker det är hemskt, det gör mig ledsen. Av erfarenhet så kan jag säga att tillit föder tillit, rädsla rädsla osv. Sluta vara rädda people, och se varann som medmänniskor istället för fiender.

Sträck på din rygg

Att stå på sig. Att det ska vara så jävla svårt. Och känns det inte som att det bara blir svårare och svårare? Jag tänker på när man vara mindre och allt kretsade kring dig, du var jordens mittpunkt och solen gick upp bara för dig. Så varför skulle du inte få som du ville? Alla andra kunde fara dit pepparn växer. Då var det ingen konst att stå på sig, men nu när man är lite äldre och klokare (?) finns det en hel värld att ta hänsyn till. Och även om jag vet att jag måste stå i centrum i min värld så är det svårare än jag nånsin trott att faktiskt låta det vara så. Jag upptäcker nya gränser och gråzoner hela tiden. Den där gränsen man ska dra, mitt emellan osjälvisk och självuppoffrande, är svårdragen och otydlig. Speciellt i situationer där det finns någon man älskar med i bilden, någon som man (extra mycket) vill ska vara lycklig och må bra.
För man vill ju inte vara självisk heller, man strävar ju hela tiden mot att vara en bra människa. Eller ja, förhoppningsvis gör man ju det i alla fall, sen finns det ju undantag... Typ Fritzl. Usch.
Har ni hört alla Fritzl-skämten? Vidriga är dom. Hur kan man skämta så om något så hemskt? Det får mig att må illa. Jag känner att jag låter lite som en gammal tant, men jag tycker nog att det ska gå att hitta något annat, roligt, att skämta om istället för att sko sig på andras olycka.

Tillbaka till ämnet. Jag beundrar verkligen personer som kan stå på sig och som tydligt har sina gränser. Min mamma till exempel, hon är stenhård. Rättvis men stenhård, hon vet vad hon tycker och kan argumentera för det på ett bra sätt. Före detta lärare som kan sin sak. Hon är grym på alla sätt min mamma. Och Miranda Bailey,hon är ju inte en riktig person utan en karaktär i Grey´s Anatomy, men hon är tveklöst den bästa. Kort, tjock och skittuff, men aldrig känslokall.

Ibland blir jag bara så trött. Nu är ett sånt tillfälle.
Jag är trött på känslan av att misslyckas, men som egentligen inte riktigt känns som misslyckande längre utan mest bara trötthet. Trött på det där "ja, men då ses vi imorgon i skolan då". Den meningen skär i mig varenda gång, och det är alldeles för ofta. Trött på måsten upp över öronen, uppskjutna arbeten och skadad hand. Och fysiskt trött, med ont i huvudet och en värld som gungar framför mina ögon.
Jag vill bara spy på allt just nu. Och varför ställer jag så höga krav på mig själv? Fortfarande?Jag vet att det bara är destruktivt och att jag behöver utrymme m.m och allra minst måsten och "borde" hit och dit.
Förvirring. Vad gäller egentligen? Var går de här gränserna? De är nya och oklara, och jag är rädd för att såra. Hatar oklarhet.

Känns som att jag mer och mer hittar tillbaks till den gamla jag. Riktiga jag? Det känns lite som at jag har försvunnit, eller legat i dvala elelr nåt i den stilen. Kanske har offrat för mycket helt enkelt, tagit för stor hänsyn till andra och tappat bort mig själv i det. Jag saknar mest energin jag hade, jag känner mig som en urlakad version av mig själv för ett år sedan, klokare kanske men tråkigare, tystare. Men det kommer, jag vet det. Bara jag kan ge mig själv tid att läka lite, och börjar tänka mer på mig själv.

Pirr i magen

Jag är så less på att vara skadad!!!
Och nu låter det som att jag har skadat mig jätteallvarligt och sedan länge när det faktiskt bara är en stukad hand sedan 3 dar... Men jag kan inte ens skära bröd och göra mig en smörgås och jag får be andra att hjälpa mig lägga ner saker i min väska eftersom det inte går med en hand. Eller en hand + tänder, eller en hand + arm. Jag är bitter och fjantig.

Och bubblig i magen(, benen, armarna, fingrarna, fötterna, knäna....). Hjärtat slår extraslag så fort jag tänker lite för mycket på det där virvliga svarta håret, de underbara bruna, lite gröna ögonen och fräknarna. Tänker jag på läpparna som hon säger är skeva men som enligt mig är perfekta, huden som hon säger är knottrig och torr men som egentligen är lenare än lenast och helt underbar...
Då blir det kortslutning.

Faller man från höghus, då faller man hårt.

Vi dejtar. Jag känner på ordet, det känns bra ändå. Får jag säga att du är min? Kanske blev förväntningarna för höga, planerna för många och kanske tog vi varann för givet ändå, tillslut. Jag klandrar mig själv, men egentligen är det bådas tyngd att bära. Bådas lycka förtjänad. Jag har hela tiden tänkt att det som är mest värt att kämpa för får man också kämpa hårdast för. Men vi har kämpat omänskligt hårt och det har slagit luften ur vårt förhållande och släckt den där speciella gnistan som var vår.

Jag minns den där sprakande spänningen vi hade, känslan när vi skrattade ihop och hur tiden flög iväg utan någon hejd. Den där gången när vi var hemma hos mig, inne på mitt rum och gjorde inget speciellt i fem timmar, kommer du ihåg det? För det kändes som en kvart. Alla telefonsamtal som blev alldeles, alldeles för långa och dyra. Försommaren i Hjällbo, alla bortskolkade dagar spenderade på gräsmattan och i din stökiga lägenhet. Tiden med millimetern, eskimåhånglet och fjärilslätta fingertoppar mot solvarm hud. Tiden, eller känslan snarare, är på återgång. Vi ska tillbaks dit, när allt var lätt och roligt, spännande och sprakande av gnistor. Det kanske låter högtravande men vi är vår dröm och drömmen är vår, och vi kan klara det här.

Fantasi

Tillbaka i den gamla blå soffan vid det lika gamla runda bordet, som vi kallar det. Jag har småsår lite här och var efter kvistar och taggar, gula händer efter maskroskrig med yngsta kusinen och skrapsår och svullen handled efter en misslyckad skateboard-åkning. Jag vet inte vad som hände, den jävla brädan bara vägrade samarbeta och följde inte med mig. Vurpan var i klass med youtube, komplett med volt (kullerbytta) och skador (ont i handen), och kusinerna fick sig ett gott skratt när all min värdighet och påhiittade coolhet som äldsta kusinen flög all världens väg tillsammans med brädan.

Men jag älskar att vara någons förebild, att ha någon som litar och ser upp på en. Att ha någon att lära gamla lekar, kasta boll, spela fjantiga spel och äta godis i smyg med. För trots att föräldrarna ser så är man tillfälligt del i en annan värld där de inte gör det, en värld som bara små barn finns vet om och kan bjuda in en i.

Mars

Nöjd och glad sitter jag på landet och knappar på pappas pyttepyttelilla bebisdator som han har med sig överallt. Som alltid mår jag bättre när jag kommer ut hit, det är oförklarligt. Kanske är det magi. Eller goda feer som bor i väggarna? Det lär vi märka imorgon, för då börjar nämligen städ-renoverings-och-fixa-helgen här ute. Familjen är utökad med morbrors familj, med kusiner och mormor och hela faderullan. Det blir nice (hur nu städning kan bli det).

Valborg igår spnderaade jag hemma hos frun tillsammans med lite vänner. Hade verkligen ingen lust att dra till slottskogen, apslätten, långvattnet och allt var det var för att festa och supa, bara för att "det är ju ändå valborg". Istället grilllade vi på fruns innergård, hade tända ljus på bordet, drack öl och satt ute under filtar och täcken tills det blev så kallt att jag blev gnällig och de andra snällt gick med mig in. Sötnosarna. Det var en underbar dag. Vi slutade tidigare i skolan, åkte till stan och solade på gräsmattan bakom Storan, åt glass, galet god mat på kvällen och hade det jävligt bra helt enkelt. Ibland är livet fint, när man slutar tänka på allt som är fel (vilket jag är mästare på), bara skiter i det (för det finns ju kvar ändå), och njuter av det som är bra just precis nu - då lever man, då är det fint.

Och jag är så kär. Så galet, pinsamt, hejdlöst kär. Det haar gått över sju månader nu, men jag blir fortfarande alldeles varm och kolsyre-bubblig i hela kroppen av hennes blick, hennes kyssar stänger fortfarande ute världen, hon är alla gånger min vackraste. Och inte bara vacker till utseendet, jag menar vacker för att hon är vacker ända inifrån och ut. För mig är hon vacker även om hon stinker, ser ut som ett troll, rapar och fiser. Om inte det är kärlek, ja då vet då inte jag...
Visst bråkar vi, vi tjaffsar om ssmåsaker och ibland gråter vi. Men vi lär oss lite mer för varje dag, vi växer tillsammans, ihop, tillhop. Två i en, var för sig, en. Vi är omaka som dag och natt (vilket folk inte är sena att påpeka). Vi gör illa varann ibland och det har känts hopplöst, jag ska inte ljuga. Men vi ger oss inte. Varför inte? Vi vill, vi har bestämt oss, och kärleken är så stor. Vi offrar saker båda två, men vi vinner så mycket mer. Mars börjar kännas avlägset, mitt fort är bra mycket tryggare och mer spännande, min alldeles egna värld full av kärlek att rymma till när molnen blir för tunga och grå. Men samtidigt ett fort jag alltid bär med mig att dela glädjen över alla små saker i min värld.

En vardag vunnen