Mars

Nöjd och glad sitter jag på landet och knappar på pappas pyttepyttelilla bebisdator som han har med sig överallt. Som alltid mår jag bättre när jag kommer ut hit, det är oförklarligt. Kanske är det magi. Eller goda feer som bor i väggarna? Det lär vi märka imorgon, för då börjar nämligen städ-renoverings-och-fixa-helgen här ute. Familjen är utökad med morbrors familj, med kusiner och mormor och hela faderullan. Det blir nice (hur nu städning kan bli det).

Valborg igår spnderaade jag hemma hos frun tillsammans med lite vänner. Hade verkligen ingen lust att dra till slottskogen, apslätten, långvattnet och allt var det var för att festa och supa, bara för att "det är ju ändå valborg". Istället grilllade vi på fruns innergård, hade tända ljus på bordet, drack öl och satt ute under filtar och täcken tills det blev så kallt att jag blev gnällig och de andra snällt gick med mig in. Sötnosarna. Det var en underbar dag. Vi slutade tidigare i skolan, åkte till stan och solade på gräsmattan bakom Storan, åt glass, galet god mat på kvällen och hade det jävligt bra helt enkelt. Ibland är livet fint, när man slutar tänka på allt som är fel (vilket jag är mästare på), bara skiter i det (för det finns ju kvar ändå), och njuter av det som är bra just precis nu - då lever man, då är det fint.

Och jag är så kär. Så galet, pinsamt, hejdlöst kär. Det haar gått över sju månader nu, men jag blir fortfarande alldeles varm och kolsyre-bubblig i hela kroppen av hennes blick, hennes kyssar stänger fortfarande ute världen, hon är alla gånger min vackraste. Och inte bara vacker till utseendet, jag menar vacker för att hon är vacker ända inifrån och ut. För mig är hon vacker även om hon stinker, ser ut som ett troll, rapar och fiser. Om inte det är kärlek, ja då vet då inte jag...
Visst bråkar vi, vi tjaffsar om ssmåsaker och ibland gråter vi. Men vi lär oss lite mer för varje dag, vi växer tillsammans, ihop, tillhop. Två i en, var för sig, en. Vi är omaka som dag och natt (vilket folk inte är sena att påpeka). Vi gör illa varann ibland och det har känts hopplöst, jag ska inte ljuga. Men vi ger oss inte. Varför inte? Vi vill, vi har bestämt oss, och kärleken är så stor. Vi offrar saker båda två, men vi vinner så mycket mer. Mars börjar kännas avlägset, mitt fort är bra mycket tryggare och mer spännande, min alldeles egna värld full av kärlek att rymma till när molnen blir för tunga och grå. Men samtidigt ett fort jag alltid bär med mig att dela glädjen över alla små saker i min värld.

En vardag vunnen