Faller man från höghus, då faller man hårt.

Vi dejtar. Jag känner på ordet, det känns bra ändå. Får jag säga att du är min? Kanske blev förväntningarna för höga, planerna för många och kanske tog vi varann för givet ändå, tillslut. Jag klandrar mig själv, men egentligen är det bådas tyngd att bära. Bådas lycka förtjänad. Jag har hela tiden tänkt att det som är mest värt att kämpa för får man också kämpa hårdast för. Men vi har kämpat omänskligt hårt och det har slagit luften ur vårt förhållande och släckt den där speciella gnistan som var vår.

Jag minns den där sprakande spänningen vi hade, känslan när vi skrattade ihop och hur tiden flög iväg utan någon hejd. Den där gången när vi var hemma hos mig, inne på mitt rum och gjorde inget speciellt i fem timmar, kommer du ihåg det? För det kändes som en kvart. Alla telefonsamtal som blev alldeles, alldeles för långa och dyra. Försommaren i Hjällbo, alla bortskolkade dagar spenderade på gräsmattan och i din stökiga lägenhet. Tiden med millimetern, eskimåhånglet och fjärilslätta fingertoppar mot solvarm hud. Tiden, eller känslan snarare, är på återgång. Vi ska tillbaks dit, när allt var lätt och roligt, spännande och sprakande av gnistor. Det kanske låter högtravande men vi är vår dröm och drömmen är vår, och vi kan klara det här.