Det här är ju så förvirrat. Så förbannat, förtvivlat förvirrat. Jag hatar att jag styrs av dina känslor, jag hatar att jag inte hittar en ände att börja nysta ut vad som är du och vad som är jag. Jag hatar att behöva. Jag vill vara självständig, säker och stark i mig själv.
Fast kanske, kanske att jag är på väg, i alla fall. Lite i taget. Två steg fram och ett steg bak ungefär.
Trots allt, trots att jag inte vet nåt, vet jag att du föralltid kommer ha en del av mig, vad som än händer. Jag älskar dig.
Just nu är jag så stressad att jag bara sitter och stirrar framför mig. Kan inte komma igång. Jag vill ha Linn här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar