Sträck på din rygg

Att stå på sig. Att det ska vara så jävla svårt. Och känns det inte som att det bara blir svårare och svårare? Jag tänker på när man vara mindre och allt kretsade kring dig, du var jordens mittpunkt och solen gick upp bara för dig. Så varför skulle du inte få som du ville? Alla andra kunde fara dit pepparn växer. Då var det ingen konst att stå på sig, men nu när man är lite äldre och klokare (?) finns det en hel värld att ta hänsyn till. Och även om jag vet att jag måste stå i centrum i min värld så är det svårare än jag nånsin trott att faktiskt låta det vara så. Jag upptäcker nya gränser och gråzoner hela tiden. Den där gränsen man ska dra, mitt emellan osjälvisk och självuppoffrande, är svårdragen och otydlig. Speciellt i situationer där det finns någon man älskar med i bilden, någon som man (extra mycket) vill ska vara lycklig och må bra.
För man vill ju inte vara självisk heller, man strävar ju hela tiden mot att vara en bra människa. Eller ja, förhoppningsvis gör man ju det i alla fall, sen finns det ju undantag... Typ Fritzl. Usch.
Har ni hört alla Fritzl-skämten? Vidriga är dom. Hur kan man skämta så om något så hemskt? Det får mig att må illa. Jag känner att jag låter lite som en gammal tant, men jag tycker nog att det ska gå att hitta något annat, roligt, att skämta om istället för att sko sig på andras olycka.

Tillbaka till ämnet. Jag beundrar verkligen personer som kan stå på sig och som tydligt har sina gränser. Min mamma till exempel, hon är stenhård. Rättvis men stenhård, hon vet vad hon tycker och kan argumentera för det på ett bra sätt. Före detta lärare som kan sin sak. Hon är grym på alla sätt min mamma. Och Miranda Bailey,hon är ju inte en riktig person utan en karaktär i Grey´s Anatomy, men hon är tveklöst den bästa. Kort, tjock och skittuff, men aldrig känslokall.