Ibland blir jag bara så trött. Nu är ett sånt tillfälle.
Jag är trött på känslan av att misslyckas, men som egentligen inte riktigt känns som misslyckande längre utan mest bara trötthet. Trött på det där "ja, men då ses vi imorgon i skolan då". Den meningen skär i mig varenda gång, och det är alldeles för ofta. Trött på måsten upp över öronen, uppskjutna arbeten och skadad hand. Och fysiskt trött, med ont i huvudet och en värld som gungar framför mina ögon.
Jag vill bara spy på allt just nu. Och varför ställer jag så höga krav på mig själv? Fortfarande?Jag vet att det bara är destruktivt och att jag behöver utrymme m.m och allra minst måsten och "borde" hit och dit.
Förvirring. Vad gäller egentligen? Var går de här gränserna? De är nya och oklara, och jag är rädd för att såra. Hatar oklarhet.

Känns som att jag mer och mer hittar tillbaks till den gamla jag. Riktiga jag? Det känns lite som at jag har försvunnit, eller legat i dvala elelr nåt i den stilen. Kanske har offrat för mycket helt enkelt, tagit för stor hänsyn till andra och tappat bort mig själv i det. Jag saknar mest energin jag hade, jag känner mig som en urlakad version av mig själv för ett år sedan, klokare kanske men tråkigare, tystare. Men det kommer, jag vet det. Bara jag kan ge mig själv tid att läka lite, och börjar tänka mer på mig själv.