My way or the highway

Regnet öser ner utanför och min sinnesstämning verkar ha anpassat sig därefter. Jag är slö, seg och lite melankolisk. Saknar min tjej (what's new...) Det känns ofattbart att jag om tre dagar befinner mig i en liten by nära havet mångamånga mil bort, med solen stekandes mina axlar och luften dallrar av 35-gradig hetta. Jösses.

Imorgon ska håret bli ännu en smula kortare och så ska jag göra nån slags rekordslagningsförsök till hur många kompisar man kan hinna träffa mellan 11-16. Det blir nice. Har saknat er alla.

Jag vågar ta åt mig äran nu, det är något nytt. Jag tar åt mig äran för att jag är jag och att jag och ingen annan har klättrat uppför alla de där spetsiga, slippriga pålarna som var min självkänsla innan. Det var en kämpig klättring, osäker och utan livlinor, men jag står här nu, starkare än någonsin. Och stolt. Glänsande glittrande stolt över mig själv, den slags stolthet som går in i hjärtat till skillnad från det där "yes-jag-klarade-provet"-tillfredställelsen som egentligen inte varar så länge eller går så djupt. Och - för första gången i mitt liv - kan jag svara rätt på frågan: vem är den viktigaste personen i ditt liv? Det är jag. Är inte jag frisk och lycklig och stark kan inte jag ge lycka till de jag älskar. Känner inte jag kärlek till mig själv kan jag inte ge kärlek till de jag älskar. Och är inte jag stark kan jag inte stärka andra heller. Så enkelt, och så svårt, är det.
Det kan låta kaxigt och lite väl självbelåtet det här, det hör jag själv. Men eftersom det trots allt inte var mer än några få månader sedan jag nästan varje dag låg och skakade i ångest, grät mig till sömns varje kväll och inte klarade av en vanlig vardag så är det extra stort för mig att känna "fy fan vad bra jag är". Att gå från att tycka att jag inte är värd någonting till att ta vara på mig, stå upp för mig och faktiskt tycka om mig själv är ett stort steg och det är jag stolt för. Så förlåt om jag blir tjatig och kaxig, men det är jag värd.