Let it loose

"Det är svårare att kämpa med kilona än mot dem" sa en vän en gång. Ur mitt perspektiv stämmer det verkligen. Tusentals människor kämpar mot kilona, mot övervikt, fetma eller för att gå ner i vikt av rent kosmetiska skäl. Men att bara acceptera sin kropp som den är, med bristningar, celluliter, kanske ett par extra kilon här eller ett par kilon för lite där, det är det svåraste. Jag vet att jag ser bra ut, jag vet det, men ändå rynkar jag på näsan åt mig själv ibland. Mest för att jag över huvud taget anser mig ha något att klaga på, dock. Fjantigt. Jag vet att det är fjantigt. Men likt förbannat kan jag inte hålla de små kritiska tankarna borta, speciellt inte med alla dessa hormoner...
Över huvud taget hatar jag utseende just nu, och världens utseendefixering. Att det är lättare att få vad man vill och väcka folks intresse om man ser bra ut, det äcklar mig. Att kunna använda sitt utseende för att nå sina mål (och göra det), det äcklar mig. Avklädande blickar från människor jag inte känner, det äcklar mig. Att utseende alls spelar någon roll i hur människor uppfattar en får mig att vilja gömma mig i en grotta nånstans och bli en eremit.
Jag vill att folk ska se mig och inte mitt utseende. Detsamma gäller för alla andra. Utseende är ett plus, men för helvete släpp det människor. Utseende är ett skal och inget mer och det borde därför inte behandlas som något mer.