Taking on the world

Konstig dag. Och gårdag. Grubblerier, organisering och trötthet. Och mycket skratt och kärlek. Allting verkar varvas, men jag nöjer mig inte längre med att det ska duga, vara okej för det mesta, nu kör jag för fullt på my way or the highway. I verkligheten finns det såklart kompromisser med på den vägen, men aldrig någon kompromiss som tär på mig. Aldrig igen. ALDRIG igen. Inget och ingen i hela världen är värd det. Jag orkar inte ens grubbla på folk längre. Så fort något blir komplicerat backar jag, för jag orka rinte det längre. Jag har haft nog med komplicerat i mitt liv, nog med att bry mig om vad någon annan vill, känner och tycker. Om någon inte gör mig glad eller får mig att må bra kan de ta och stoppa upp det. Så är det. Fan vad kaxig jag har blivit då. Värsta divan... Men faktum är att den styrkan snarare gör mig mer osjälvisk. Den gör mig ärligare och enklare, och jävligt mycket starkare. Nu säger jag ifrån direkt istället för när någon gått över mina gränser, och jag ser tydligare vilka som är bra för mig. Och de kan jag uppskatta mer och ärligare istället.

För nej, jag är inte hon som behöver någon för att få bekräftelse. Trots att jag (nästan) alltid har haft det vet jag hur stark jag är, och jag vägrar behöva någon igen. Jag har ett fantastiskt eget liv, med eller utan någon att hålla om, kyssa och få komplimanger från. Jag vet själv hur bra jag är och behöver ingen som säger det åt mig. Klart det är trevligt, men långt ifrån nödvändigt. Folk får tro vad de vill, jag gör inte rebound och jag kräver inte bekräftelse. Jag är jag, oberoende av andra.