Hur världen kan få plats mellan dina armar

Att sitta och uppdatera gp.se's världssida och varje gång sidan laddas spänna varenda muskel i kroppen och hoppas att inte se en flygplanskrasch nånstans mellan Beijing och Bangkok. Att ställa klockan på 6.30 för att önska honom en trygg resa och säga hur mycket jag älskar honom innan planet lyfter. Att för första gången i mitt liv intressera mig för Thailands ekonomi och politik och att ägna två timmar åt att ansöka om ett Australiensiskt visum, att höra hans röst i huvudet så fort en självkritisk tanke dyker upp i huvudet. Att behöva anstränga sig för att tänka på något annat och börja le och gråta på samma gång av att kolla på vissa bilder eller lyssna på viss musik. Att ha ont i hela kroppen av saknad men ändå vara glad åt att han får vara så långt borta och uppleva en massa häftiga grejer.

Jag vet inte vad ni kallar det, men jag skulle kalla det kärlek.