Aima is back in Sweden land

Ja... Så nu är man alltså hemma. Jaha. Och nu då? Känslan av att komma hem är mer en tom känsla kantad av en känsla av att vara borttappad. Mest av allt är det saknad av Ben som gnager tomrummet större och får det att värka i hela kroppen. Att åka ifrån honom känns helt fel, det är enda sättet att beskriva det på. Förutom fruktansvärt smärtsamt, ensamt och en smula vilset.

Jag har sett fram emot att slippa stirrandet och att förstå mindre än hälften av vad alla säger, att gå på gatan igen och sova i en mjuk säng. Jag har sett fram emot att börja träna och äta bättre, att slippa den oljiga maten. Jag har sett fram emot att få träffa familj och vänner igen, att laga mat och ta en fika med en vän. Men när jag väl är här känner jag mig mer borttappad än jag någonsin gjorde i Kina, och saknaden efter Ben får mig att springa runt som en galen höna i huset, städandes och fixandes för att döva känslan av tomhet.

Jag vill inte känna såhär, och jag vet att det kommer bli lättare snart. Så fort jag kommit in i rutinerna, löst pengaproblemen och accepterat att Ben är på andra sidan jorden kommer det bli lättare. Men just nu är det en himla kamp. Bara att prata känns helt skevt, jag är ju van vid engelska nu! Jag kämpar för att hitta orden och kommer på mig själv med massa konstiga svengelska uttryck. Det är svårare än jag någonsin kunnat tro att komma hem, men på många sätt är jag också glad att jag är här. Om nu Ben hade varit här också hade jag nog inte kämpat så mycket.