Cross oceans

Det har kommit att bli så att framtiden tar upp största delen av min nutiden nu för tiden. Jag försöker som alltid njuta av nuet, men framtiden kräver en del planering märker jag.

Först och främst är det ju Australienresan. Det ska beställas biljetter, visum och kollas upp vaccinationer etc. Men det är ju så himla kul! Det är skillnad mot att plugga ett program som man inte riktigt känner tar en någonstans. Det här är produktivt, och på något sätt känns det som att det för mig närmre Ben för varje sak jag fixar.

Något som tar en massa tid är Mr. Ben själv, som jag pratar med minst ett par timmar varje dag. Om det finns något jag älskar att lägga min tid på just nu är det ju det i och för sig. Vi har så himla kul, till och med på skype, tusentals mil från varandra. Det blir några tårar på båda håll då och då, men i slutändan går det bra eftersom vi ju trots allt har varandra. Denna mannen alltså.. Jag saknar ord.

Att komma hem är fortfarande en stor omställning, men det börjar bli lite lättare nu. Jag börjar hitta balansen. Jag märker att jag har förändrats och vuxit, och även om det känns som ett steg tillbaks att flytta hem igen är jag hemskt glad att träffa alla igen. Tänk att jag har en sån underbar familj och så otroligt många vänner, det är ju helt otroligt! Jag har inte hört av mig till en enda människa när jag kom hem, alla har ringt mig. Det låter lite egoistiskt, men det är en sån häftig känsla. Jag trodde att jag skulle tappa många vänner på den här tiden, och alla som åker bort en längre tid säger att man gör det. Men jag har inte tappat en enda vän. Alla finns kvar och vill ses och det gör mig så hemskt glad i mitt lilla hjärta. Jag känner mig tacksam, lycklig och ärad som har så många fina människor i mitt liv.

Men för att återgå till det där med framtiden. Det känns som att det nästan är en lucka där det senaste halvåret är. Var det en dröm eller inte? Så mycket som jag har fått genom den resan, klart att det inte var det. Men när jag kommer tillbaks såhär är det lätt att falla tillbaks i gamla vanor och mönster. Det känns nästan som att jag bara har lov, och att skolan egentligen börjar om en vecka eller så. Men jag går inte i skolan, det är inte ett prov jag jobbar mot. Det är resten av mitt liv. Det svindlar lite när jag blickar framåt, det kittlar sådär härligt i magen som när man står på toppen av skidbacken och vet att man har ett härligt åk framför sig. Åren framför mig är lika vita och oskrivna som nyfallen snö i skidbacken, och jag är säker på att jag ser en stor sol på himlen. Det är nu, nu jag kastar mig ner på stadiga ben med skratten från mina älskade visslande som vinden i öronen. Nu kör vi!