The way we sing

Här kommer en riktig update för er alla där hemma, något att bita i!

Först av allt: uppträdandet gick riktigt bra! Det var inte "do, a deee"l utan "do, a deeew" (med rätt e), de hängde med perfekt i koreografin och kom ihåg att ställa sig på led och buga. Duktiga som få! Jag är stolt över mina små änglar. Dock fanns det bara en mick, så det var mest jag som hördes; jag skulle bli förvånad om ens första raden hörde barnen eftersom musiken var så hög också... Men på det stora hela är jag mycket nöjd och det är skönt att ha det över. Min egen sånginsats är inget att hänga i granen så att säga (ni vet ju), men den dög gott och det känns inte så hemskt att jag kanske tog en felton då och då.

(Som jag sa till Helena är det faktiskt en bra sak med att alla stirrar så mycket här; jag har slutat bry mig. För om jag gjorde det skulle jag helt enkelt bli galen, alternativt bryta ihop totalt. Få pippi som fågeln i Kalle Anka på julafton. Så det enklaste är att bara stänga av. Jag känner mig inte längre som permanent fastklämd i en röntgenmaskin - det rinner bara av mig nu istället för att gå rakt igenom.)

För det andra har jag bara en vecka kvar på jobbet. Jag kommer ihåg någon gång i juni när jag satt på en spårvagn med en kompis och sa att "de där 6 månaderna kommer garanterat flyga förbi, jag kommer vara hemma innan du fattat att jag åkt!" Men nu när de snart har gått sitter jag ändå här, tittar tomt på väggen framför mig och undrar stilla vad tusan som hände med tiden? Det ska bli skönt att sluta på jobbet, men jösses vad jag kommer sakna alla mina barn! Att jobba på ett kinesiskt dagis har varit en helt obetalbar upplevelse, något av det jobbigaste och tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Det har varit ett välkommet och utmanande kliv ut i vuxenlivet, att bo själv och inte kunna gå till någon annan för backup. Jag har fått ta alla konsekvenser och alla beslut själv, och jag gillar det. Dock vet jag inte vad jag skulle göra utan stödet från er där hemma. Jo, jag skulle aldrig ha åkt. Utan att ha en stöttande, kärleksfull och trygg familj att längta efter skulle jag aldrig ha varit med om mitt livs äventyr. Jag skulle aldrig vågat ta steget utan er där hemma, familj och vänner.

För det tredje har jag bråkat med Anna, och Ben ännu mer eftersom han inte är lika rädd för konfrontationer som jag är. Jag ifrågasätte allt jag sa till henne och undrade fram till igår om jag inte borde varit ännu lite snällare och gjort som hon ville kanske. Men efter igår tänker jag att jag borde bett henne dra åt helvete för länge sen. Så vad hände? Hon hotade mig kl. 7 på morgonen med att säga till skolan att Ben sover här ibland om hon märkte att han gjorde det igen. (Han får nämligen inte sova här mer än en natt då och då för dem.) Hon är avundsjuk, egoistisk och ounnsam på att jag har en pojkvän här medans hennes är hemma. Jag sa "Men om Ben hade varit din Oscar, tror du verkligen att jag hade gjort såhär mot dig då, hade inte du velat spendera så mycket tid med honom som möjloigt innan ni skulle vara isär 2-3 månader?" Hennes svar: "Jag bryr mig inte." Ok. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och nu tänker jag inte ta det minsta hänsyn till henne i fråga om någonting längre. Jag har bestämt mig, och jag vet att det är rätt beslut. Dessutom är det bara en vecka kvar, så jag behöver inte stå ut länge.

Tillslut måste jag bara berätta hur klumpig jag har varit de senaste dagarna. I tisdags hade bråttom till jobbet, så jag kastade bara på mig kläder och skor, knöt ingenting och hade på mig skorna med hakor (som man ska snör ihop egentligen), de som ibland krokar fast i varann. Ni ser vartåt det lutar.. En isfläck på gatan och jag drattade rakt ner i backen. Med hakan först. Klantskalle, och nu har jag problem med att tugga från stöten på hakan. Men det har blivit bättre för varje dag, så ingen orsak til oro. Det komiska var att jag trillade igen igår, fast inomhus den här gången (golvet var blött efter att de moppade). Så nu har jag det största blåmärket jag någonsin sett på höften också... Ni kanske inte finner det lika komiskt, men jag sitter och fnissar lite för mig själv här. Så länge jag lär mig att vara lite mer försiktig kan jag skratta åt det.

I helgen blir det inte isfestivalen i Haerbin som planerat eftersom tågbiljetterna var utsålda, utan (förhoppningsvis) varma källor i närheten av Shenyang. Ser fram emot det (och att slippa vara i närheten av Anna några dagar...)!

Hade för övrigt glömt hur underbart morgonkaffe är. Köpte en svindyr burk pulverkaffe på Walmart som jag nu njutningsfullt dricker en kopp av varje morgon. Eftersom jag inte är van vid kaffein längre får jag som bonus en riktig energikick av det också och blir dubbelt så rolig på lektionerna! Det står på burken att det ska räcka till 55 koppar. 55 koppar vatten kanske, det lutar mer åt 15 för mig. Hur tänkte de där?? Nåja. Nog för resten av tiden på jobbet i alla fall. Åh, en macchiato.....mmm.....