Tro, hopp och kärlek.

Är det okej att sörja någon man inte egentligen kände? Såklart. Såklart vet jag det. Men ändå, jag känner att mina tårar inte tillhör mig riktigt, att de inte är mina att gråta. Mest gråter jag kanske för någon annans smärta. Hon har en plats i mitt hjärta, min honey, som ingen annan har. Och med min kärlek till henne följer glädje, kärlek, omtanke och allt vad det innebär. Jag läste nånstans att när någon närståendes nära dött så ska man aldrig tro att man vet något, aldrig påstå något om deras sorg eftersom sorg kommer i lika många olika former som det finns människor. Jag tänkte att, okej, det kan vara bra att tänka på. Men när det hände på riktigt (alldeles för snart), märkte jag att orden var sanna när de kom ur min mun. Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga. Jag ville inte berätta hur det växlades varmt och kallt om vartannat inom mig, att tårarna rann utan att jag knappt märkte det och att något kramade om mitt hjärta hårt, hårt. Så är det okej att sörja någon man egentligen inte kände? Jag gör det ändå. Jag gråter mina tårar som om de vore mina, oavsett tid på dagen. De kan överrumpla mig när som helst. Tro, hopp och kärlek honey. Det enda jag kan göra är att alltid finnas nära, med en kram, några skratt att ge dig, något att avleda tankarna med. Jag älskar dig så.

Sorg + stress = för mycket för mig att hantera. Jag vet inte hur jag ska göra. Smått hysterisk klarar jag mig igenom dagarna en sekund i taget och glömmer sekunden så fort den passerat. Min kalender är mitt minne. Jag skriver upp allt, precis allt så inget glöms. Men mitt i allt detta kaos finns det små guldkorn som tillfälligt kan få mig att förflyttas bort från allt till en annan värld. Hon har en liten lägenhet med halvfulla kaffekoppar i överallt, huvudet fullt med drömmar, hjärtat fullt med kärlek och de vackraste ögonen i världen. Hon har mitt hjärta i sina händer - den största gåvan jag kan ge - och hon håller det försiktigthårt. Hon är en trygghet i stormen som sliter just nu.