När jag kramar henne kramar hon tillbaks så hårt, så hårt. På samma sätt som mormor. Det är som att hon försöker klamra sig fast, som om hon skulle förlora mig annars. Älskade. Bandet mellan oss försvinner inte med tårarna, om något så blir det starkare. Vi förstår varann (och oss själva) mer och mer allteftersom tiden och tårarna rinner förbi. Jag ger inte upp. Jag älskar dig.
Min syster är i annatland och huset känns urholkat utan hennes pianospelande, musiken från hennes rum om morgnarna (, kvällarna och dagarna) och hennes nyfikna, glada hallåååå när man kommer hem. Lilla syster! Hemlängtan är inte lätt men bortlängtan är än svårare, då finns inte det där nya, spännande som finns i annatland. Jag saknar att kunna åka ner en sväng på stan, kunna slappa framför teven utan att behöva tänka på att vara trevlig - utan bara kunna vara tråkig och slö, jag saknar att ta en fika, jag saknar dina hemsnickrade låtar och jag saknar ditt sällskap. Jag saknar dig. Jag älskar dig.
Dina fantastiska bruna ögon går rätt genom mig, på en halv millisekund nådde de mitt hjärta första gången, och jag föll direkt. Snart två år senare faller jag bara djupare och djupare, men nu med dig tätt intill. Inga ord kan beskriva det vi har (jag har försökt så många gånger) bättre än dessa tre: Jag älskar dig.
Ninjan med det krulliga håret, jag vet att du (också) försöker så, och du vet att jag uppskattar det. Även om jag ofta blir frustrerad och ledsen, arg och kall. Tack för allt du ger. Jag älskar dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar