Moon is a pancake

Vad händer, vad fan gör jag. Mer ett konstaterande än en fråga det där. Allt känns skit och jobbigt och jag känner mig som en ensam fan. Jag känner mig påträngande, oönskad och jobbig. PMS kanske. För jag vet att det inte ligger mycket i det. Men fan, så konstigt är det väl inte att känna sig lite ensam efter drygt tre år av förhållande? Det ligger ett stråk av självömkan över alltihop, men samtidigt inte, för jag sjunker aldrig ner i det utan kämpar mot det hela tiden. Det blir väl några jobbiga dagar nu helt enkelt. Jag klarar det, ingen fara. Jag har mycket att vara tacksam över och jag tänker på det konstant, klänger mig fast. Hem, mat, familj, vänner, passion, skola, trygghet, m.m.m.m.

Jag har varit så supersocial de senaste veckorna och det slår tillbaks nu med ett plötsligt behov av utrymme och ensamhet, så jag är ledsen om jag sårar, det är inte meningen. Jag är som vädret i den här staden. Oförutsägbart och en smula bipolärt.

Och på allvar nu, vad håller du på med? Förstår du ens det själv? Jag är en verklig människa, med verkliga känslor och tankar, och om jag betyder något för dig vet jag inte längre. Jag verkar inte existera ens när vi står bredvid varandra. You got me trippin here. Förstå mig inte fel, du har förlorat din chans för länge sen, men ett hej är inte för mycket begärt. För gammal vänskaps skull, om inte annat? Haha.