Starka hjärta.

Att det ska vara så himla svårt. Herregud, vad gör jag? Behöver en fristad, någon objektiv. Har väntat alldeles för länge med det, men nu är det kris. Det ska inte gå så långt den här gången, det får det helt enkelt inte göra. Jag blir rädd för att det ska komma dit ändå, men samtidigt mer beslutsam att det får helt enkelt inte hända - jag är den viktigaste i mitt liv och nu sätts mina erfarenheter och styrka på prov. Jag ska klara det.

Jag skäms, har skuldkänslor. Trots att jag inte borde, det är inte mitt fel egenligen. Jag gjorde inget medvetet val att såra. Det skulle jag aldirg. Men jag har gjort så mycket fel och gör det fortafarande, och inser först nu vilka enorma duktighetskomplex jag har. Bara att mina gälelr inte först och främst skolan utan mitt privatliv. Jag måste göra allt perfekt, få alla att känna sig glada och älskade, annars bryter jag ihop. Jag har sån sjukligt dålig självkänsla när det kommer till detta, att jag knappt klarar några utmaningar alls. Om något händer, om jag sårar någon så är det världens ände. Det är så det känns. Jag kan inte hantera det! Eller, rättare sagt, jag måste lära mig att hantera det.

Kanske ska jag gå till skolsyster imorgon, för att be henne hitta terapeut/liknande. Segt att masa sig dit, men det är ju för en rätt nödvändig sak. Så här kan jag inte ha det, jag fattar ju nu hur knäppt det är att bryta ihop såhär för en sån här sak. Det håller inte.

Ska nu i framtiden försöka att inte gnälla över hur hemskt allt är och hur dåligt jag mår utan istället försöka tänka på vad jag kan göra för att må bättre. Shit, vad självklart det låter, men så har jag inte gjort innan. Sjukt.

Tack, mina älskade alla för att ni finns. Jag älskar er. Förlåt att jag itne lyckas vara så ärlig som jag behöver vara alla gånger. Jag är bara människa, precis som ni.