En mur är bara en bro på högkant

Att det ska vara så förbannat viktigt med väder asså. Lite sol gör att till och med de mest sketna grejer känns lite mer okej. Lite mer okej att vara dumpad av en person jag trodde skulle dela min framtid, lite mer okej att ha ont överallt, vara utmattad av trötthet och lite mer okej att vara stressad och inte orka ta tag i saker. Stort och smått är lite mer okej helt enkelt.

Den här helgen ska jag sova ut. Det är ett löfte till mig själv. Sista veckan har jag varit så förbannat trött, känt mig seg, tråkig och gnällig, och jag orkar inte med mig själv när jag är sån här. Så sova blir det.

Jag försöker tänka positivt. Tänka att jag blev faktiskt dumpad av ett svin, det är inte henne jag vill ha utan personen som jag blev kär i. Personen som inte finns (och antagligen aldrig gjorde det heller). Jag försöker tänka att det går mot ljusare tider, isen smälter lite mer för varje vecka (p marken och i människorna) och snart kan man dumpa ullkappan helt. Jag försöker intala mig själv att jag inte alls är ensam, att jag har familj och massor av vänner som älskar mig. Men när jag får så få samtal tillbaka i proportion till hur många jag ringer så känner jag mig lite påfrestande och ovälkommen. Bekräftelsebehovs-period, ja jag vet. Jag vet också att det inte stämmer det där, men irrationella som känslor är så är det också lika envist. Jag jobbar på det. Jag jobbar på det. Jag klarar det. Som en karusell i mitt huvud; runtruntruntruntrunt. Som ett mantra.

Det känns som ett slut det här, men det är också en början på något helt annat. Det känns som början på fortsättningen på mitt liv. Jag är ledsen att jag dränker er i klyschor men det är verkligen så det känns... haha Åh, gud. Suck. Mys med Anna ikväll, min älsklingschiquita som har spenderat alldeles för mycket tid alldeles för långt borta från mig på senaste tiden. Loveligurl. Dissade utgång och allt annat för henne ikväll och det känns NAJS. Känner att jag mest bara svamlar nu så tack och hej för mig.