Light up the room

Lugn efter mitt utbrott av rastlöshet sitter jag med årets första kopp glögg i handen, tvärsemot mitt påstående för mindre än 48 timmar sedan att glögg, det dricker man inte förän december eller allra tidigast november! Screw that, det är så förbannat gott.

Och det här är en mysdag. Jag känner mig lugn för en gångs skull, kanske inte direkt fridfull men lugn och trygg i mig själv. Jag vet att jag klarar mig. Jag vet att jag har en vacker kärlek och trygg familj att luta mig mot och framförallt vet jag att jag är grym själv, oavsett vad andra tycker.
Men faktumet att jag ständigt behöver bekräftelse gnager lite i mig. Jag kan se tillbaks på situationer och tänka att oj, kanske var jag inte så stark som jag trodde ändå. Men så kan jag heller inte tänka; för min egen styrkas skull måste jag allra minst låtsas att jag är stark för att fortsätta vara det. Men det är dags att börja jämföra mig med mig själv som helt "frisk"/återställd/som vanligt, eller vad man nu ska kalla det - istället för mig själv som ett vrak. Jag står upp nu, men det är dags att sträcka på sig och lyfta på hakan.

Jag har börjat glömma saker oroväckande ofta. Inte nån grej sådär ibland, utan flera (små)saker varje dag, som vantarna, att ringa nån, såna saker. Fast de händer hela tiden, så det blir ganska irriterande tillslut, inte bara för mig utan kanske ännu mer för de i min närhet. Inget flow direkt...