Oh, the circle never ends

Sitter lite nyvaken ute på landet med John Legend i högtalarna. Sjukt jävla nice. Lina ligger och snusar på övervåningen och lär ligga där ett tag till gissar jag, med tanke på att dte blev rätt sent igår... Vi satt och pratade oavbrutet från det att hon kom vid fem till klockan tre när vi däckade, mitt i en mening, båda två. Och under hela kvällen, medans vi pratade, kände jag mer och mer hur mycket jag tycker om henne. Hennes ärlighet träffar mig mitt i prick i hjärtat, hon är mänsklig och har accepterat det. Hon är mognare än de flesta och en så väldigt vacker person. Grym tjej. Att lära känna henne känns tryggt och roligt, jag som oftast egentligen är livrädd och har så svårt att lita på folk, jag är redan nu ledsen för att hon ska flytta i sommar.

Linn är i Boden nu, och som vanligt är hon helt fokuserad på dem där. Inget konstigt med det, absolut inte, men jag saknar henne redan och hade velat prata med henne lite mer än de där tio minuterna per dag. Isch. Men det är skönt på något sätt ändå; jag har någon att sakna som kommer tillbaka iaf ganska snart och vi är så trygga med varann att vi inte behöver höras av och få bekräftelse femton gånger om dan.

Vill verkligen inte in till stan igen. Jag hade kunnat bo här ute utan problem. Känner inte att jag bryr mig om att alla butiker, fester och grejer som inte finns här. Lugnet känns viktigare, att kunna slappna av, inte behöva sminka sig eller bry sig om vad man har för kläder...