Trött men nöjd

Trött men nöjd sitter jag i sjuksängen/annas säng (den sköna, stora) och har äntligen fått en liten stund med datorn. Arbetsveckan är snart slut, jag har klarat alla föräldralektioner med bravur. En av dem var nog den bästa lektionen hittils faktiskt! Det var (såklart) med min älsklingsklass; alla lärares drömklass. De är bara drygt 15 stycken, mellan 4 och 5 år gamla, hur söta som helst, relativt tysta men deltar glatt i alla lekar och är supersmarta. De suger till sig allt jag säger som änglasvampar. Bless them! Jag slapp dessutom göra lektionerna med de minsta barnen eftersom rektorn visste att de skulle blivit helt galna av att sett sina föräldrar och kunnat koncentrera sig ännu mindre än vanligt. Extra stolt och nöjd är jag eftersom jag precis har svabbat golven i vår stora lägenhet, orkade inte göra det igår när jag sopade dem. Förkylningen vägrar ge sig helt dock vilket gör mig extra trött. Jag snörvlar och försöker spara på rösten så gott det går i skolan, vilket verkligen inte är lätt!

Till råga på allt verkar det som att en influensa går och Anna har fått den. Hon trodde först att det var körtelfebern som kommit tillbaka men nu är hon inne på influensa. Eftersom skolan inte riktigt accepterar sjukdagar så ligger hon risigt till och kan i värsta fall bli sparkad, i vilket fall hon skulle åka hem eftersom hon inte skulle orka med stressen ett byte av skola skulle innebära. Det är en lång historia, men hon har det tufft och det blir inte lättare av att hon är rädd att behöva åka hem.

Och jag är lite rädd att hon ska behöva åka hem ockå. Det skulle lämna mig boende ensam för första gången i mitt liv, jag som hatar att vara ensam. Trots att hon driver mig galen ibland den tjejen så är jag hemskt glad att jag har henne och jag vill verkligen inte att hon ska åka hem! Vet inte vad jag skulle göra då - allt skulle bli så mycket svårare.

Imorgon är det fredag, tack gudskelov! Min andra hela arbetsvecka i Kina avklarad. Kan inte fatta att jag bara jobbat en hel arbetsvecka innnan, men jag har varit sjuk så himla mycket av alldeles för många olika anledningar. Men jag är stolt över att jag har knegat mig igenom den, och jag känner det som att jag börjar få kläm på det här nu. Jag har vant mig vid mitt schema vilket gör att det känns som att dagarna går mycket fortare, och jag känner mig tryggare i rollen som lärare nu. Jag vet att jag gör ett bra jobb och jag har en del backup-lekar att ta fram ifall jag skulle ha tid över på en lektion så jag får inte panik om det skulle hända längre.

Har insett att jag inte egentligen är 19. Egentligen är jag nog 25. Jag hanterar i alla fall saker som de flesta inte ser skuggan av före 25. På många sätt är jag såklart 19, men jag känner mig inte som de flesta 19åringar. Det finns stunder då jag känner mig som en 30årig ensammamma! haha.

Och jag inser mer och mer just precis hur galen jag är som gör det här. Jag bor hemifrån för första gången i Kina, jag har mitt första jobb som jag inte fått någon utbildning inför i Kina, jag firar första jul, nyår och födelsedag hemifrån för första gången i ett sträck i Kina, plus en massa andra saker... Som att min familj inte ens har träffat min pojkvän (som är från England dessutom), det är knasigt. Att jag ens har en pojkvän, som är från England, som jag träffade i Kina. Att jag efter mindre än en månad överväger att resa vidare mer elle rmindre med honom till Australien, det är ganska galet det med. Listan fortsätter och fortsätter och fortsätter... Men det är så det ska vara! Hur kul hade livet varit om man inte var lite galen ibland? Och kär och galen måste vara det bästa :)