Woshi nide Ruidian pengyou

Idag har jag insett att jag verkligen gillar mitt jobb. Jag hade sovit lite dåligt och har haft det lite jobbigt privat så att säga, ni vet ju. När jag kom till skolan före 7 kände jag bara att näe, hur ska jag orka vara rolig och engagerande idag.. men när barnen började droppa in med sina knasiga, söta kläder och sina storleende högljudda Aimaaa, Aimaaaa!! Kunde jag inte låta bli att le lite ändå. Deras entusiasm, leenden, energi och lekfullhet smittar av sig och jag kan inte låta bli att ryckas med. De har gjort min dag, tillsammans med min chaufför som jag lär engelska samtidigt som han lär mig kinesiska. Idag fick jag reda på att han är Japan, han kan läsa japanska men varken läsa eller skriva engelska, hans klocka är från Japan också. Jag sa att den var fin (ja jag måste redogöra för allt vi sa..). Han undrade vart Anna var (som han plockar upp före mig 2 dgr i veckan) och jag sa att hon var med några vänner. Han sa att han var min Kinesisk-Japanska vän och jag sa tack, jag är din svenska vän. Han sa vi är vänner! Det var en mycket begränsad konversation med mycket skrattade och shenme? shenme? (what?) inblandat, speciellt från min sida, men det var hemskt kul och jag är lite stolt över att kunna förstå såpass mycket ändå. Men så pluggade jag ju nästan två timmar idag också, och gör det nästan varje dag.

När jag var påväg hem från där jag blir avsläppt varje dag hade jag en himla massa att bära (tvättdag (jag gör min tvätt på skolan)). Helt plötsligt kör en man med "släpcykel" (en cykel med en sorts kärra framför styret, vanligtvis med frukt eller andra varor på) upp bredvid mig och frågar mig på kinesiska var jag kommer ifrån, jag svarar och försökte förklara att Sverige ligger i norr, han visste som de flesta kineser inte vart det var. Så långt är allt som vanligt. Men så stannar han och frågar om jag vill ha skjuts sista biten, så jag sätter mig på plankflaket och får cykelskjuts de sista hundra metrarna, ända fram till porten körde han mig! Jag älskar när såna här saker händer, det gör mig alldeles lycklig. Speciellt när jag kan ha en sån "lång" konversation två gånger på kinesiska! Får mig att inse att jag faktiskt kan lite kinesiska trots allt. För det mesta känns det inte som att jag kan säga nånting alls, så det gäller liksom att folk pratar om det jag kan och väljer de orden jag lärt mig... Men det är ett så roligt språk! Tex: ordet för hur mycket? är "mycket-få", ordet för aveny är "stor-gata", ordet för mobil är "hand-apparat", hur mår du är "du-bra-frågepartikel", ska man säga tycker du om säger man "gillar-inte-gillar", osvosvosv. Underbart!