Home

Nar jag, nan gang i 2an, tankte pa hur min framtid skulle se ut sag det inte mycket ut som det gor just nu kan jag saga. Jag trodde att jag jag skulle jobba ett ar, och sen antagligen plugga pa GU. Jag trodde att jag skulle fatta mycket genomtankta och overvagda beslut. Jag trodde att livet gick sa mycket langsammare.

Att aka till Kina och lara mig att lara ut var inget jag agnade mycket tanke egentligen, helt plotsligt visste jag bara att jag ville gora det och att det skulle bli en betydelsefull upplevelse. Och jag hade mojligheten att gora det, sa jag gjorde det. Och det har hittils varit det basta jag nansin gjort. Dar traffade jag Ben, insag efter en vecka att jag ville vara med den har mannen trots att vi bor i olika lannder. Efter en vecka tillsammans bestamde jag mig for att jag ville acceptera hans erbjudande att aka med honom till Australien. Efter ett halvar med killen insag jag att jag verkligen vill bygga en framtid med honom och ansokte till den dar journalismkursen pa hans universitet istallet for GU, kom in, och sitter nu har, i Australien, och forundras over hur fantastiskt annorlunda mitt liv har visat sig bli. Jag har nu en lagenhet i Wales tillsammans med min pojkvan sen 7 manader och en utbildning, pa mitt andrasprak, langt hemifran. Och jag alskar mitt liv!

Jag kan se hur jag verkar nagra ar aldre med tankte pa sakerna jag gor (bo med partner, flytta hemifran, plugga utomlands, osvosvosv), och jag tycker sjalv att det ar lite konstigt att jag kanner mig sa redo for det. Men jag har inte kant mig som min alder sen jag var 17, och omstandigheterna ar lite annorlunda. Om Ben var svensk hade vi allra troligast inte flyttat ihop pa annu ett par ar till exempel.

Sen har jag nog alltid varit lite galen, och den viktigaste delen av mitt besluttsfattande ar oftare hjarta an hjarna. Men nog ar det lite halsosamt att vara en smula galen. Om inte annat gor det livet sa mycket mer spannande!