Uttjatat kasnske, men för ett år sedan var detta sista platsen jag trodde jag skulle befinna mig på. Lycklig, kär, hos min svärfamilj. Men... Lycklig på ett helt annat sätt, kär i en annan person och 140 mil norr om min födelsestad hos en annan svärfamilj.
(Kan man vara lycklig på olika sätt? Är man inte helt enkelt lycklig när man är lycklig? Jag tror att lycklig är samma känsla, men att man kanske som äldre inte blir sådär barnsligt, bekymmersfritt lycklig längre - eller så var det bara så länge sen jag kände mig rakt igenom lycklig. Fasa: tänk om jag aldrig blir lycklig förrän allt har blivit som i min dröm? För det tror jag aldrig det kommer bli. Jag trodde det var så för några himmelska timmar i somras, men den lyckan visade sig vara falsk. Det var mina förhoppningar som gjorde allt dimmigt. Naivt. Kanske ska jag helt enkelt lära mig att vara lycklig fast jag vet att min familj inte stöder min dröm? Hur...? Hur?)
Det nya året börjar med bestämdhet, kärlek och en envis känsla av att jag ska jävlart klara det här med rak rygg och jag ska bli lycklig. Jag kan. Min svärfamilj är fantastisk, helt underbart fantastisk. Jag börjar lära känna dem nu på riktigt, och för varje minut växer den där varma känslan i bröstet. Kärlek tror jag man kallar den.
Min egna familj i götet är såklart saknad - tro inte annat! Jag tänker på er ofta. Men tanken på att ni inte gillar att jag är här gör att det tar emot att ringa. Att gå emot er är svårt och det gör ont, men jag tror på det här och har bestämt mig. Var inte rädd att avståndet för oss längre ifrån varandra, kärlek går emot tid och rum och alla naturens lagar. Jag älskar er.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Systeryester, älskar dig med! För mig är enda problemet med att du är däruppe att du inte är med mig :) Och, lite klichéartat sådär: står bakom dig hur och vad du än vill göra. För, som en väldigt vis person väldigt vackert uttryckte det: "kärlek går emot tid och rum och alla naturens lagar. Jag älskar dig!"
SvaraRadera